Jag hade kameran om halsen när vi gick ut i vädret som var grått och klibbigt.
Jag hade kameran om halsen när vi klev av vagnen och vädret var regnigt.
Jag stoppade kameran i en påse när vi sprang från affär till affär för att undfly sagda väder som nu förvandlats till något av ett oväder.

Fick mer i lön än jag förväntat mig. Köpte strumpbyxor. Gör alltid det när jag har pengar.
Åt husmanskost på en uteservering med trummande regn på tygtak. Hade vansinnigt trevligt med två fina människor.
Kläderna var så fuktiga och vi var så trötta när vi åkte hem. Somnade så fort vi kommit innanför dörren. Sov så gott i två timmar.
Resten av kvällen var det te i prickig tekanna, nybakt bröd, trivsel och nittiotalsfilm med tillhörande fniss för hela slanten.

Och den där kameran har precis fått komma upp ur påsen. Inget av vädret/ovädret har den snappat upp; inte en endaste bild har jag tagit idag.
Så här är en jag tog häromdagen. En dubbelexponering av cementbalkonggolv och mitt ansikte.

Imorgon hoppas jag på kameraväder. Tills dess får det vara vilket väder det vill för jag sitter inne och mina kläder är torra och varma.
Godnatt.

Var på bio och såg Harry Potter. Kramade sönder Davids hand när det var som mest spännande. Det finns inget logiskt tänkande i spänning. Trots att jag har läst alla böckerna och vet hur det slutar hade jag ont i bröstet av rädsla och oro. Människan är ett puckat djur. Även fejkade känslor känns starka i våra kroppar.
Det är lite som en god vän till mig sa häromdagen: Jag har kommit på att jag älskar sympati! Det spelar inte ens nån roll om den är äkta eller inte, ge mig lite låtsassympati och jag blir genast på bättre humör!
Vi är lättlurade varelser vi. En av våra starkare sidor, skulle jag vilja säga. Lite lagomt naiv tänker jag förbli genom livet. En sån som stannar för att fota solrosor som slagit rot bredvid en parkeringsautomat, till exempel.
Innan vi går över bron som leder hem vänder jag mig om i motsol och tänker Det här är vårat Göteborg.

Förutom en svart knytblus och ett gäng gamla halsband med vackra pärlor, hittade jag en liten fotomedaljong med en bild på en kvinna i. Hon har ett så fantastiskt ansikte! Hennes läppar ler finurligt men jag tycker mig också kunna skymta en sorg i hennes ögon. Det beror på hur jag tittar. Lite som Mona Lisa.
Jag är så fascinerad av gamla fotografier på människor som levat för länge länge sedan. Ingen minns dem längre, ingen kan berätta vilka de är. Bortglömda. Men en gång i tiden levde de sina liv fulla av upplevelser. Nu har den här damen fått nytt liv, hos mig. Hon ligger i mitt fönster och kanske ska hon få följa med mig ut i en kedja om halsen.
Fast jag inte vet vem hon var så kommer hon i alla fall finnas kvar i mitt minne. Så helt bortglömd är hon ju inte.

Idag var jag och jobbet vid Härlanda tjärn och solade och badade. Slitigt värre. Låg på gräset med hatten över ögonen, ett grässtrå i mungipan och vickande på tårna.
Hittade en pytteliten groda. Hade myror som kröp innanför kläderna. Lyssnade på fågelsång och såg på semesterfirarna.
Ibland ser man små scener utspela sig framför en. En tant och en farbror som höll en liten flicka i varsin hand mellan dem. De sprang fort fort framåt och sen liksom hivade de fram flickan så hon flög för en liten stund. Hon skrattade så hon kiknade. De fick göra om det massa gånger.
Och så var det pojkarna som gick längs med vägen med badkläderna på och handduken slängd över axeln. De bodde förmodligen i kvarteret och de såg nog sjön som deras.
Och sen var det flickorna som satt på klippan framför oss och tittade ut över vattnet och säkerligen pratade sommarlovshemlisar.
Gång på gång tänkte jag att det kan inte vara såhär idylliskt på riktigt! Världen är inte som en film som romantiserar sommarsverige till något det aldrig kan leva upp till! Det är bara sagor och hittepå!

Men just idag var det äkta sommarlovskänsla precis som den som man ser på film.