Förutom en svart knytblus och ett gäng gamla halsband med vackra pärlor, hittade jag en liten fotomedaljong med en bild på en kvinna i. Hon har ett så fantastiskt ansikte! Hennes läppar ler finurligt men jag tycker mig också kunna skymta en sorg i hennes ögon. Det beror på hur jag tittar. Lite som Mona Lisa.
Jag är så fascinerad av gamla fotografier på människor som levat för länge länge sedan. Ingen minns dem längre, ingen kan berätta vilka de är. Bortglömda. Men en gång i tiden levde de sina liv fulla av upplevelser. Nu har den här damen fått nytt liv, hos mig. Hon ligger i mitt fönster och kanske ska hon få följa med mig ut i en kedja om halsen.
Fast jag inte vet vem hon var så kommer hon i alla fall finnas kvar i mitt minne. Så helt bortglömd är hon ju inte.
jag tycker att personen som burit medaljongen är minst lika intressant. vem var det, vilken relation hade de, varför hade den personen henne i en medaljong, kunde de inte ses när de ville?
jag älskar att kolla gamla bilder från Latikberg. Det är samma hus, samma landskap, samma stämning. Men människor i egendomligt gamla kläder.
Ja! Det har du verkligen rätt i! Visst är det intressant, så mycket historia som ryms i en så liten bild och helt omöjligt att få veta hur det var. Fantasin sätter verkligen igång.
du borde läsa årstafruns dolda dagböcker som jag tipsat om på bloggen.
Det är som ett gammalt fotografi som får liv