Efter jobbet idag åkte David och jag till Gårda där de boende höll loppmarknad. Gårda är en stadsdel med vackra Landshövdingehus som inte restaurerats på mycket länge. De som bor där gör det under rivningskontrakt. När som helst kan de bli vräkta. Det är så väldigt sorgligt att staden inte renoverar husen som de gjorde i den nu så vackra stadsdelen Haga. Istället för att låta de förfalla tills det enda man kan göra är att riva och bygga nytt. Det är mycket konstnärer och kreativt folk som bor i Gårda och varje år anordnar de en loppmarknad för att öka medvetenheten kring stadsdelen.

På promenaden igår kväll funderade jag lite på vad som händer med gravstenarna när gravarna inte betalats på länge och byter "hyresgäster". Slipas de ner eller hamnar de på en särskild gravstenskyrkogård? En skylt informerade oss att om man är "intresserad av en återgångsgrav" så slipas stenen om. Jag blev lite besviken. Tänk vad fantastiskt om det hade funnits en gravstenskyrkosgård för kasserade gravstenar! Det hade kunnat bli världens bästa skräckfilm ju!
Förövrigt är jag väldigt fascinerad över hur vi människor tar plats även efter att vi har dött. Vi försvinner från livet men har ändå en yta som hör till oss och vår kropp. Hur stor yta vi tar upp styrs helt och hållet av pengar, och om vi har råd att smälla upp ett överdådigt mausoleum så kanske vi har turen att få det kulturmärkt så man aldrig behöver oroa sig för att bli någons återgångsgrav.
Vi är märkliga ändå, vi levande.