You are now browsing the tag Lotta Talk.
Click here to read all posts.
Click here to read all posts.
2013-02-12 14:27
Hello hello!
So, I'm battling my second cold this year complete with brain emptying sneezes and a constant feeling of having cotton wool pressing up behind my eyes.
But still super sexy, I promise. Ahem.
One day last week I got the sudden urge to look through my bulging wardrobe to see if I could find the coral beret I bought on a flea market a couple of years ago. I didn't find it.
Instead I found this raspberry red beret that I've had since I was about 9 or 10 years old.
It's actually the second one I had because the first one got snatched from my head by some older boys on the school yard. I remember telling a teacher and pointing to the the boys where they were laughing and playing with my beret, like some evil Disney villains. The teacher just shrugged and kept on walking.
So I went home and cried to my parents and then got a new beret in the exact same colour a couple of days later.
When I was a kid it might have been a bit too big and now it's definitely on the smaller side, but I don't care. It looks nice and I love that it's somewhat a part of my history. What makes me who I am.
Well, I'm maybe not so scared of older boys and stupid teachers anymore, but it's a memory of my childhood and the beret is kind of a capsule for that part of me.
A time capsule in deep raspberry red.
So, I'm battling my second cold this year complete with brain emptying sneezes and a constant feeling of having cotton wool pressing up behind my eyes.
But still super sexy, I promise. Ahem.
One day last week I got the sudden urge to look through my bulging wardrobe to see if I could find the coral beret I bought on a flea market a couple of years ago. I didn't find it.
Instead I found this raspberry red beret that I've had since I was about 9 or 10 years old.
It's actually the second one I had because the first one got snatched from my head by some older boys on the school yard. I remember telling a teacher and pointing to the the boys where they were laughing and playing with my beret, like some evil Disney villains. The teacher just shrugged and kept on walking.
So I went home and cried to my parents and then got a new beret in the exact same colour a couple of days later.
When I was a kid it might have been a bit too big and now it's definitely on the smaller side, but I don't care. It looks nice and I love that it's somewhat a part of my history. What makes me who I am.
Well, I'm maybe not so scared of older boys and stupid teachers anymore, but it's a memory of my childhood and the beret is kind of a capsule for that part of me.
A time capsule in deep raspberry red.
Comments (0)
Write comment
2013-01-19 21:17
I woke up to this today with a lingering dream in my mind.
I dreamt that I was in New York and it was new years eve. I was running around town with a bunch of friends and we were having a really great time. One of us found an open door on the side of a really tall building. We ran up all the stairs and when we were on the roof with the entire city below us everybody was laughing and screaming and breathing hard from having to climb all those stairs.
All of a sudden it started to snow. We turned our heads towards the sky and saw snowflakes slowly floating down. Every single snowflake was captured in a bubble, you know like those soap bubbles you used to play with as a kid.
It was the most beautiful thing I'd ever seen.
We stretched our hands towards the sky so we could pop the bubbles with our fingers and feel the snowflakes melt in our hands.
I stood there, smiling and almost forgetting to breathe, when I realised I had to take a photo of this amazing moment. All around me my friends tried to do the same. We were laughing and giggling and pointing our phones up in the air and saying to ourselves that this must be some phenomenon, this is magic, this is a once in a life time experience.
And just like that the bubble snow stopped falling.
It was over, but the feeling of having experienced something truly magical didn't go away. Not even when I woke up.
I dreamt that I was in New York and it was new years eve. I was running around town with a bunch of friends and we were having a really great time. One of us found an open door on the side of a really tall building. We ran up all the stairs and when we were on the roof with the entire city below us everybody was laughing and screaming and breathing hard from having to climb all those stairs.
All of a sudden it started to snow. We turned our heads towards the sky and saw snowflakes slowly floating down. Every single snowflake was captured in a bubble, you know like those soap bubbles you used to play with as a kid.
It was the most beautiful thing I'd ever seen.
We stretched our hands towards the sky so we could pop the bubbles with our fingers and feel the snowflakes melt in our hands.
I stood there, smiling and almost forgetting to breathe, when I realised I had to take a photo of this amazing moment. All around me my friends tried to do the same. We were laughing and giggling and pointing our phones up in the air and saying to ourselves that this must be some phenomenon, this is magic, this is a once in a life time experience.
And just like that the bubble snow stopped falling.
It was over, but the feeling of having experienced something truly magical didn't go away. Not even when I woke up.
2012-11-27 23:13
So I have returned from a week at the christmas fair in the large mall Nordstan here in Gothenburg.
It goes on all the way up until christmas but because I have another job as well a week is usually all I have time for. This year I will have three more days though. I'll be at the fair again on the 17, 18, 19 of december.
It's been a really fun week and lots of my jewelry has new homes now, but
I think the week was a bit too early actually because people didn't really seem to be in christmas gift shopping mode yet. That might have other reasons as well, though. There's been huge layoffs at some really large companies here in Gothenburg recently and the other sellers who've been at the fair every year since forever said that it's been showing at the number of people visiting the mall. I really have to agree, it's definitely been a lot less people this year.
I'm not a person who goes to shopping malls too often but I find it really telling that the number of shoppers in a mall as large as Nordstan is so remarkably low that you can actually see the difference.
Really sad for all those people losing their jobs right before christmas.
Every day of the week I met so many interesting people. Every type of person there is comes through the mall and I get to speak to some of them. I write down all the memorable quotes on a piece of paper so that I can tell all of you about it. It feels weird to translate to english though, so I'm going to continue in swedish after the photos. Sorry to all my non swedish readers but if you are curious you can always read it through Google translate . I hope it won't make up too many crazy sentences in the translation.
It goes on all the way up until christmas but because I have another job as well a week is usually all I have time for. This year I will have three more days though. I'll be at the fair again on the 17, 18, 19 of december.
It's been a really fun week and lots of my jewelry has new homes now, but
I think the week was a bit too early actually because people didn't really seem to be in christmas gift shopping mode yet. That might have other reasons as well, though. There's been huge layoffs at some really large companies here in Gothenburg recently and the other sellers who've been at the fair every year since forever said that it's been showing at the number of people visiting the mall. I really have to agree, it's definitely been a lot less people this year.
I'm not a person who goes to shopping malls too often but I find it really telling that the number of shoppers in a mall as large as Nordstan is so remarkably low that you can actually see the difference.
Really sad for all those people losing their jobs right before christmas.
Every day of the week I met so many interesting people. Every type of person there is comes through the mall and I get to speak to some of them. I write down all the memorable quotes on a piece of paper so that I can tell all of you about it. It feels weird to translate to english though, so I'm going to continue in swedish after the photos. Sorry to all my non swedish readers but if you are curious you can always read it through Google translate . I hope it won't make up too many crazy sentences in the translation.
Hanging up necklace pendants all cross eyed.
Last minute preparations.
I had a new spot the other half of the week and that was such a better place for me. Interesting how important that can be.
Alltså, alla dessa människor som rör sig i Nordstan.
Jag får träffa dem alla.
Det är fantastiskt vad mycket jag får höra ändå. Komplimanger och beröm men också en hel del oförskämdheter.
Folk kan verkligen vara ohyfsade. Jag rycker mest på axlarna och skriver ner det på en lapp så att jag kan dela det med er sen. Så, nu kör vi då.
Det finaste är nästan barn och tonåringar som kommer fram till mitt bord och storögt tittar på alla mina smycken.
Som tonårsgänget som stod länge, länge och beundrade mina saker.
Ung tjej: Har du gjort allting själv?
Jag: Ja.
Annan ung tjej: AWESOME!
Ung kille: Jaaaaa, väldigt vackra saker du gör.
Eller den lille pojken som gick förbi med sin pappa, pekade på mina hängande halsbandsberlocker och glatt utbrast:
Titta pappa! TITTA! Det är ju låtsaslampor!
Pappan såg sig förvirrat omkring och pojken fortsatte bestämt att påpeka att det förstår väl pappa att det är låtsaslampor.
SÃ¥ nu vet vi det.
De mest otrevliga/ärliga är nog tanterna. Det liksom bara rinner oförskämdheter ur munnen på dem. Saker som Jaha ja. Det är sånt barn gör ja. eller HJÄLP! Det här var vild design! (Vilket jag i och för sig ser som en komplimang men kanske inte när det ackompanjeras av ett surt snörp på läppen.)
En dam bestämde sig direkt för vilken sorts person jag var. Hon tittade på mina halsband och frågade:
Damen: Du virkar också?
Jag: Nej, jag tyckte det-
Damen, avbryter mig: -tog för lång tid? säger hon snorkigt.
Jag: Eh, nä. Det höll inte formen tillräckligt bra.
Damen, generat: Jasså. Jaha.
Sedan har vi dem som helt ogenerat berättar för mig att de tänker kopiera mina smycken. En kille sa Ja, jag tittar så noga bara så att jag kan gå hem och pyssla likadana ikväll. Jo tack, det kan du ju försöka. Hitta på dina egna idéer för sjutton!
En kvinna gick så långt att hon ville stå och titta på när jag gjorde ett smycke som tar över en timme så att hon kunde lära sig precis hur man gör.
Varför vill folk härmas? Är det inte roligare att försöka hitta på något eget?
I Nordstan rör sig många människor som av olika anledningar fallit genom systemet. Narkomaner, alkoholister, hemlösa, psykiskt sjuka. De hänger där hela dagarna. Man lär sig känna igen flera av dem.
En morgon gick det förbi en man när jag höll på att lägga upp alla mina saker. Han pekade på ramen med mina visitkort och sa argt:
Det ligger en massa kort där. Vad ska det vara bra för? Det är ju TÖNTIGT!
Sedan stormade han ursinnigt därifrån och lämnade mig och mina töntiga visitkort att skämmas.
När jag står på olika marknader har jag alltid med mig en skål Brio-karameller som jag bjuder på.
Jag skulle kunna skriva en hel psykologisk avhandling enbart baserat på hur folk närmar sig min bjudskål. De som frågar snällt. De som går förbi och tar utan att ens titta på mig eller mina smycken. De som tar en hel näve. Alla åldrar, yrkesgrupper etc finns representerade här.
Hade jag varit intresserad av barnuppfostran hade jag kunnat skriva en hel bok om det utifrån min godisskål.
Vi tar de två pojkarna i tolvårsåldern. Den första killen gick fort fram till mig, tog en hel näve godis och välte nästan bordet i farten. Han flinade och gick iväg. Hans kompis kom strax efteråt men precis när han skulle ta för sig ångrade han sig, tittade på mig och frågade försiktigt om han fick ta en godisbit. När jag sa javisst tackade han ordentligt innan han gick.
Det var så fint att se hur han först tänkte göra precis som sin kompis men sedan insåg att så gör man nog inte.
Det är inte bara barnen som har dålig hyfs. Det var en mamma och hennes väninna som tog en hel näve karameller var när de passerade. Mamman fnittrade som att hon visste att hon kanske överdrivit lite. Hennes dotter kom strax efter och precis när hon tagit handen full tittar hon upp på mig och släpper några godisbitar. Då börjar mamman och hennes väninna asgarva. Alltså, de skrattade så de kiknade och den lilla flickan såg så bortgjord och förvirrad ut. Jag log mot henne och plockade bort de bitar hon haft i sin hand för inte är det hennes fel att hennes mamma är en skitstövel.
Jag borde verkligen forska i godisskålsbeteende.
Det allra bästa under veckan var nog mannen med dubbelnamnet, tomteskägget och baskern på sned som tittade på mina fotografier och hänfört utbrast saker som Fantastiskt!, Ojojoj!, Du är ju otrolig!, GENIALT! för varje foto han såg.
Han sa att han också hade fotat mycket och frågade om han fick komma tillbaks dan efter och visa mig några av hans foton. Och det ville jag ju givetvis!
Mycket riktigt, dan efter kom han, med en mapp under armen och ett leende på läpparna. Han visade mig ett foto i sänder och han hade några riktigt fina bilder som jag berömde honom för. Han var så glad att få höra min åsikt och han sa Dina foton är lite mer lyriska än mina, men jag måste ändå få fråga: var det någon bild du fastnade för alldeles särskilt av mina?
Alltså, alla dessa människor som går runt och kan saker utan någon att visa det för. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Folk har så mycket att visa. Jag står i Nordstan en vecka och får mängder med beröm för det jag gör och det gör mig så väldigt glad och tacksam.
Jag önskar alla hade den chansen.
Och jag önskar att det kunde komma förbi fler gubbar med tomteskägg (tanter med skägg är också välkomna. De utan också, för den delen) som jag kunde prata konst och kreativitet med.
Jag får träffa dem alla.
Det är fantastiskt vad mycket jag får höra ändå. Komplimanger och beröm men också en hel del oförskämdheter.
Folk kan verkligen vara ohyfsade. Jag rycker mest på axlarna och skriver ner det på en lapp så att jag kan dela det med er sen. Så, nu kör vi då.
Det finaste är nästan barn och tonåringar som kommer fram till mitt bord och storögt tittar på alla mina smycken.
Som tonårsgänget som stod länge, länge och beundrade mina saker.
Ung tjej: Har du gjort allting själv?
Jag: Ja.
Annan ung tjej: AWESOME!
Ung kille: Jaaaaa, väldigt vackra saker du gör.
Eller den lille pojken som gick förbi med sin pappa, pekade på mina hängande halsbandsberlocker och glatt utbrast:
Titta pappa! TITTA! Det är ju låtsaslampor!
Pappan såg sig förvirrat omkring och pojken fortsatte bestämt att påpeka att det förstår väl pappa att det är låtsaslampor.
SÃ¥ nu vet vi det.
De mest otrevliga/ärliga är nog tanterna. Det liksom bara rinner oförskämdheter ur munnen på dem. Saker som Jaha ja. Det är sånt barn gör ja. eller HJÄLP! Det här var vild design! (Vilket jag i och för sig ser som en komplimang men kanske inte när det ackompanjeras av ett surt snörp på läppen.)
En dam bestämde sig direkt för vilken sorts person jag var. Hon tittade på mina halsband och frågade:
Damen: Du virkar också?
Jag: Nej, jag tyckte det-
Damen, avbryter mig: -tog för lång tid? säger hon snorkigt.
Jag: Eh, nä. Det höll inte formen tillräckligt bra.
Damen, generat: Jasså. Jaha.
Sedan har vi dem som helt ogenerat berättar för mig att de tänker kopiera mina smycken. En kille sa Ja, jag tittar så noga bara så att jag kan gå hem och pyssla likadana ikväll. Jo tack, det kan du ju försöka. Hitta på dina egna idéer för sjutton!
En kvinna gick så långt att hon ville stå och titta på när jag gjorde ett smycke som tar över en timme så att hon kunde lära sig precis hur man gör.
Varför vill folk härmas? Är det inte roligare att försöka hitta på något eget?
I Nordstan rör sig många människor som av olika anledningar fallit genom systemet. Narkomaner, alkoholister, hemlösa, psykiskt sjuka. De hänger där hela dagarna. Man lär sig känna igen flera av dem.
En morgon gick det förbi en man när jag höll på att lägga upp alla mina saker. Han pekade på ramen med mina visitkort och sa argt:
Det ligger en massa kort där. Vad ska det vara bra för? Det är ju TÖNTIGT!
Sedan stormade han ursinnigt därifrån och lämnade mig och mina töntiga visitkort att skämmas.
När jag står på olika marknader har jag alltid med mig en skål Brio-karameller som jag bjuder på.
Jag skulle kunna skriva en hel psykologisk avhandling enbart baserat på hur folk närmar sig min bjudskål. De som frågar snällt. De som går förbi och tar utan att ens titta på mig eller mina smycken. De som tar en hel näve. Alla åldrar, yrkesgrupper etc finns representerade här.
Hade jag varit intresserad av barnuppfostran hade jag kunnat skriva en hel bok om det utifrån min godisskål.
Vi tar de två pojkarna i tolvårsåldern. Den första killen gick fort fram till mig, tog en hel näve godis och välte nästan bordet i farten. Han flinade och gick iväg. Hans kompis kom strax efteråt men precis när han skulle ta för sig ångrade han sig, tittade på mig och frågade försiktigt om han fick ta en godisbit. När jag sa javisst tackade han ordentligt innan han gick.
Det var så fint att se hur han först tänkte göra precis som sin kompis men sedan insåg att så gör man nog inte.
Det är inte bara barnen som har dålig hyfs. Det var en mamma och hennes väninna som tog en hel näve karameller var när de passerade. Mamman fnittrade som att hon visste att hon kanske överdrivit lite. Hennes dotter kom strax efter och precis när hon tagit handen full tittar hon upp på mig och släpper några godisbitar. Då börjar mamman och hennes väninna asgarva. Alltså, de skrattade så de kiknade och den lilla flickan såg så bortgjord och förvirrad ut. Jag log mot henne och plockade bort de bitar hon haft i sin hand för inte är det hennes fel att hennes mamma är en skitstövel.
Jag borde verkligen forska i godisskålsbeteende.
Det allra bästa under veckan var nog mannen med dubbelnamnet, tomteskägget och baskern på sned som tittade på mina fotografier och hänfört utbrast saker som Fantastiskt!, Ojojoj!, Du är ju otrolig!, GENIALT! för varje foto han såg.
Han sa att han också hade fotat mycket och frågade om han fick komma tillbaks dan efter och visa mig några av hans foton. Och det ville jag ju givetvis!
Mycket riktigt, dan efter kom han, med en mapp under armen och ett leende på läpparna. Han visade mig ett foto i sänder och han hade några riktigt fina bilder som jag berömde honom för. Han var så glad att få höra min åsikt och han sa Dina foton är lite mer lyriska än mina, men jag måste ändå få fråga: var det någon bild du fastnade för alldeles särskilt av mina?
Alltså, alla dessa människor som går runt och kan saker utan någon att visa det för. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Folk har så mycket att visa. Jag står i Nordstan en vecka och får mängder med beröm för det jag gör och det gör mig så väldigt glad och tacksam.
Jag önskar alla hade den chansen.
Och jag önskar att det kunde komma förbi fler gubbar med tomteskägg (tanter med skägg är också välkomna. De utan också, för den delen) som jag kunde prata konst och kreativitet med.
2012-10-14 20:35
Hi there!
So I've got a lot of new readers the last few days! Hello hello to you all!
It's been kind of crazy to see the follower number on my facebook page go from 200 to 340 in just two days. I have To sew with love to thank for that. If you pop over there you can join the big Fashionista giveaway and win a statment necklace from my Irregular Pieces collection worth $54.
I have been recovering from a nasty cold these last days and have not been far from my couch long parts of the day. I'm feeling a lot better now and hopefully I'll soon be enjoying lots of nice walks in the beautiful atumn we have now.
Well, I had a point with this post, I really did.
A few days ago (before the dreadful cold happened) I went to my job feeling especially fancy. Some days are just good like that, right?
I wore my favourite hunter green hat, the velvet jacket I bought on a fleamarket in London ten years ago, my all time favourite shoes and PANTS! I think I've been wearing pants more these last two months than I have in my entire adult life. But the best part of my look that day was the bag. Have I told you about this bag? When my mom was a little girl, in the 50's, she used to have this as a school bag. When I was a kid I fell in love with it the moment I saw it and I remember how happy I was when my mom told me that I could bring it to school one day. She told me to be careful with it and I promised. It was a very proud moment fo me when I walked on to the school yard with the shiny black bag in my hand.
But I was not like all the kids in my class. With my red hair and freckles I was an easy target for bullying and on top of that I wore things that I thought was pretty but wasn't really fashionable. So the kids at my school laughed at my mothers bag. They said it was ugly and stupid and I really couldn't understan why. It was the prettiest bag I've seen!
When I got home from school that day I looked at the bag and decided that I didn't care what the other kids said. I loved it and I was the one who should be using it so if the stupid kids at my school didn't realise how awesome it was it was their loss.
The next day when I was walking to school I swung the bag extra high and smiled hugely at their faces.
Sometimes I wonder where I found all that strength when I was only 9 years old. Standing up for what I liked. I just didn't understand how all the other children at the school cold have such bad taste.
Today everybody I meet want's my little black shiny school bag. But they can't have it. It's mine.
So I've got a lot of new readers the last few days! Hello hello to you all!
It's been kind of crazy to see the follower number on my facebook page go from 200 to 340 in just two days. I have To sew with love to thank for that. If you pop over there you can join the big Fashionista giveaway and win a statment necklace from my Irregular Pieces collection worth $54.
I have been recovering from a nasty cold these last days and have not been far from my couch long parts of the day. I'm feeling a lot better now and hopefully I'll soon be enjoying lots of nice walks in the beautiful atumn we have now.
Well, I had a point with this post, I really did.
A few days ago (before the dreadful cold happened) I went to my job feeling especially fancy. Some days are just good like that, right?
I wore my favourite hunter green hat, the velvet jacket I bought on a fleamarket in London ten years ago, my all time favourite shoes and PANTS! I think I've been wearing pants more these last two months than I have in my entire adult life. But the best part of my look that day was the bag. Have I told you about this bag? When my mom was a little girl, in the 50's, she used to have this as a school bag. When I was a kid I fell in love with it the moment I saw it and I remember how happy I was when my mom told me that I could bring it to school one day. She told me to be careful with it and I promised. It was a very proud moment fo me when I walked on to the school yard with the shiny black bag in my hand.
But I was not like all the kids in my class. With my red hair and freckles I was an easy target for bullying and on top of that I wore things that I thought was pretty but wasn't really fashionable. So the kids at my school laughed at my mothers bag. They said it was ugly and stupid and I really couldn't understan why. It was the prettiest bag I've seen!
When I got home from school that day I looked at the bag and decided that I didn't care what the other kids said. I loved it and I was the one who should be using it so if the stupid kids at my school didn't realise how awesome it was it was their loss.
The next day when I was walking to school I swung the bag extra high and smiled hugely at their faces.
Sometimes I wonder where I found all that strength when I was only 9 years old. Standing up for what I liked. I just didn't understand how all the other children at the school cold have such bad taste.
Today everybody I meet want's my little black shiny school bag. But they can't have it. It's mine.
