Jag står på spårvagnshållplatsen och väntar på nästa vagn. Två minuter kvar. På hållplatsen tvärs över spåret står en man som har en rinnande nos. Det vet jag för jag såg honom snyta sig. Sedan slängde han näsduken på marken. Han tittade på den där den låg vitare än snön. Han såg sig omkring. På folket som stod och väntade på vagnen. Ingen tittade på honom. Det var bara jag som gjorde det där från andra sidan, och det märkte inte han. Men han skämdes ändå. Det syntes. Han verkade fundera: Vågar jag böja mig ner och plocka upp den. Tänk om nån ser.
Han tänkte lite till, sen böjde han sig ner, plockade upp näsduken och letade upp en soptunna att skamset slänga den i.

Väl inne i stan. På väg mot ett fik där jag ska äta en semla och samtala i tre timmar med en ny god vän.
Två fjortistjejer skrattar förbi mig. De skrattar så de verkar få andnöd. De går som om de vore berusade men det är de inte. De är bara fjortisar.

En ung man passerar på min vänstra sida. Han säger till sin vän Jag är fortfarande störtkär.

Jag är nu på väg hem efter semla och fika. Fem poliser trycker in en alkoholpåverkad man i en bil samtidigt som en till synes drogpåverkad kille släntrar förbi och med en barnslig röst säger till mig Vi ska döda deras barn. Polisens. Vi ska döda deras barn.

På spårvagnen hem sedan. Det är trångt. Många som ska hem från sina jobb. Bland annat en kvinna som ser precis ut som David Spade.
Ett par gymnasietjejer bakom mig pratar om sina betyg. -Varför fick du vg när jag bara fick g? -För att jag är bättre på att skriva än dig. Jag har en bättre känsla för språket.

Precis innan jag ska gå av ser jag en kvinna jag sett förut. För ca ett år sen på en spårvagn. Jag känner igen hennes frisyr. Det är en fin, stillsam frisyr. Med klämmor och stort hårsvall. Jag minns att jag tänkte Hon har hittat en frisyr som passar henne väldigt bra.
Det tyckte nog hon också eftersom hon hade kvar den ett år senare.

Innan jag kliver på spårvagnen tittar jag bakåt och skjuter. Shoot a picture.
En ledig helg om man tittar framåt.
Det är för kallt för min hjärna. Den, precis som mobiltelefoner, stänger av sig själv under extrem kyla.
Dessa väderförhållandena. Jobbigt ord att säga. Jag skriver det istället.
Min hjärna känner sig som nöjdast när kroppen är inomhus med pyjamasbyxor på. Min hjärna har inga pyjamasbyxor, men den känner värmen ändå. Benen och rumpan delar med sig. Det är snällt av dem.
Ni märker, hjärnan är inte upptinad än. Och snart ska jag ut i kylan igen. Man behöver mat. Hjärnan vet det, och kan därför acceptera att pyjamasbyxorna får ersättas av andra byxor ett tag. Pyjamasbyxorna värmer inte lika bra i 16 minusgrader, nämligen.

Det vet hjärnan också. Nu när den är upptinad.

Klockan 11:45 på årets första dag var bara David och Lotta ute. Ramberget var öde, ljuset sken från en sol gömd bakom mjölkvitt molntäcke. Rester från nyårsfirandet låg på marken under ett tunt lager snö. Vi var ensamma kvar. Inte en ljud hördes, bara knastret från torr snö under våra fötter. Det fanns inte ens en fågel i träden. Alla i hela världen hade försvunnit och vi hade missat att läsa om det på aftonbladet.se.