Åkte direkt från jobb till teaterrepetition. En helg med 32 timmars arbete kan nästan inte avslutas bättre. Fullt med fnitter blev det och när jag sedan promenerade hem i kylan kände jag mig så väldigt glad.
Om en månad har vi bott ett helt år i Olskroken. Fortfarande är allt så nytt och fantastiskt samtidigt som det från första stund har känts så himla mycket som hemma.
Hemma i Olskroken.
Vi går vår andra vår tillsammans tillmötes, min stadsdel och jag.

När jag hoppar av spårvagnen efter att ha sett en mycket fin teaterföreställning promenerar jag hemåt i tät dimma. Jag korsar gator och hoppas att jag syns. Jag letar efter röda och gröna ljus som kan säga till mig att stanna eller gå. Tittar upp mot kyrkan som reser sig ur det mörka och suddiga. Som i Harry Potter, tänker jag.
Mitt eget Hogwarts i Olskroken.
Och sedan när jag kommit in i den inte så värst dimmiga lägenheten, plockar David fram en sockerkaka ur skåpen och skär upp i bitar samtidigt som tevattnet bubblar i vattenkokaren.
Och där är vi nu.

Var på bio och såg Harry Potter. Kramade sönder Davids hand när det var som mest spännande. Det finns inget logiskt tänkande i spänning. Trots att jag har läst alla böckerna och vet hur det slutar hade jag ont i bröstet av rädsla och oro. Människan är ett puckat djur. Även fejkade känslor känns starka i våra kroppar.
Det är lite som en god vän till mig sa häromdagen: Jag har kommit på att jag älskar sympati! Det spelar inte ens nån roll om den är äkta eller inte, ge mig lite låtsassympati och jag blir genast på bättre humör!
Vi är lättlurade varelser vi. En av våra starkare sidor, skulle jag vilja säga. Lite lagomt naiv tänker jag förbli genom livet. En sån som stannar för att fota solrosor som slagit rot bredvid en parkeringsautomat, till exempel.
Innan vi går över bron som leder hem vänder jag mig om i motsol och tänker Det här är vårat Göteborg.

Vi gick en kvällspromenad häromdagen.
Värmen om dagarna tar kål på mig. Lättare är det på kvällarna. Bara det att finnas till. Så mycket behagligare när solen blir till guld i gräset och slänger långa skuggor omkring sig.
David försökte fånga solen men staketet var inte tillräckligt högt. Men utsikten fann han.
Sen gick vi till ICA och jag klagade på värmen i kyldisken. En tant tittade på mig som om jag var galen.
Kanhända.