När jag hoppar av spårvagnen efter att ha sett en mycket fin teaterföreställning promenerar jag hemåt i tät dimma. Jag korsar gator och hoppas att jag syns. Jag letar efter röda och gröna ljus som kan säga till mig att stanna eller gå. Tittar upp mot kyrkan som reser sig ur det mörka och suddiga. Som i Harry Potter, tänker jag.
Mitt eget Hogwarts i Olskroken.
Och sedan när jag kommit in i den inte så värst dimmiga lägenheten, plockar David fram en sockerkaka ur skåpen och skär upp i bitar samtidigt som tevattnet bubblar i vattenkokaren.
Och där är vi nu.