Den mest fotograferade platsen i vårt hem är helt klart fönsterkarmen i arbetsrummet. Där samlas fina saker på fat. Stället fungerar som scenografi till mina smyckesfotograferingar men kanske främst som ögongodis när jag sitter vid min arbetsplats och stirrar. Hellre glo på fina saker än ut i intet, som jag brukar säga. Eller nä, jag kom på det precis nu. Men jag kommer säga det hädanefter, jag lovar.
Lite av det som skymtar på bilderna: En kristallkaraff från föräldrarnas resa till Tjeckien för en massa år sedan, blombroscher av strutsfjädrar som jag fått av vänner till familjen som i sin tur hittat dem efter sina föräldrar i en Souvenirlåda, en gammal kommunistbrosch jag fått av pappa som han köpt på en resa till Budapest, en pillerask i aluminium som gör tabletter prickiga och metallsmakande som jag fått av min morfar när jag var liten, en brosch med en dam på som jag hittat på lopppis, en intressant metallmedaljong som jag tror är avsedd att förvara ett fickur i och lite höstfynd från naturen.
Jag tror helt klart att man blir gladare av att omge sig av vackra saker. Jag drabbas av kreativrusning av prylar som har en historia eller har något som gör att man inte kan sluta titta på dem. Dessutom tycker jag det är fint att se hur saker från olika tillfällen i ens liv kan lyfta fram varandra och tillsammans passa ihop i ett helt nytt sammanhang.

Hemkommen efter 22-timmarspass på jobbet brukar jag somna i en liten hög i soffan. Den här dagen har jag istället spelat in en arty farty musikvideo med David.
Inspelningsplats: badrummet.
Arbetstitel: The hair of life.
Rekvisita: Laserpekare och nallebjörn.
Nu har jag just kommit ut ur garderobsstudion efter att ha sjungit in en makalöst puckad "låt".
Det här kommer bli sååå bra! ("bra")

HÃ¥ll andan!

På några av Österlens alla loppisar fyndade jag de två fina skålarna i pressglas och puttekulorna som ligger i den lilla turkosa skålen. Några av puttekulorna har jag kapslat in i burberlocker jag gjort den senaste veckan. Är väldigt glad att jag hittat ett gäng sådana där riktigt små kulor för de passar så himla bra i örhängen. Inuti burörhängena på bilderna här ligger ett par laxrosa kulor som gör sig så himla fint mot den mörkt lövgröna tråden. Och när man håller upp dem mot ljuset sen: ojojoj!
På bänken kan ni se en del av en tavla som min morfar har målat. Jag fick den i studentpresent för elva år sen. I år hade jag den oerhörda lyckan att få välja tavlor ur min morfars tavelförråd. Jag fick med mig fyra fantastiska målningar som i veckan ska hängas upp på väggen ovanför bänken. Den lila tavlan ska få hänga lite längre bort på samma vägg, tror jag. Det beror på ljuset, förstår ni. Åh, ni ska få se resultatet sen, det lovar jag!

Förutom en svart knytblus och ett gäng gamla halsband med vackra pärlor, hittade jag en liten fotomedaljong med en bild på en kvinna i. Hon har ett så fantastiskt ansikte! Hennes läppar ler finurligt men jag tycker mig också kunna skymta en sorg i hennes ögon. Det beror på hur jag tittar. Lite som Mona Lisa.
Jag är så fascinerad av gamla fotografier på människor som levat för länge länge sedan. Ingen minns dem längre, ingen kan berätta vilka de är. Bortglömda. Men en gång i tiden levde de sina liv fulla av upplevelser. Nu har den här damen fått nytt liv, hos mig. Hon ligger i mitt fönster och kanske ska hon få följa med mig ut i en kedja om halsen.
Fast jag inte vet vem hon var så kommer hon i alla fall finnas kvar i mitt minne. Så helt bortglömd är hon ju inte.