Ni har hört det förut. I min fönsterkarm ligger det pryttlar. Jag gillar att fota dessa pryttlar.
Tro inte detta blir sista gången jag blottar fönsterbrädet för er, om man så säger.

Idag har jag stått vid fönstret och tagit sådana här bilder. När jag sedan satt och redigerade dem kände jag solen i ryggen.

Vände mig om och såg det här. Åh. Gyllene timmen var här!

Och i min fönsterkarm solade sig smycken som blivit fotade tillsammans med smycken som inte blivit fotade. Samt en massa "rekvisita". Eller fina saker, som man också kan kalla dem.
Ps. Jag vill inte säga att jag är frisk nu för då kanske jag jinxar det. Men jag är NOG frisk nu.
Det jag tycker allra mest om att fynda på loppis är sånt jag egentligen inte behöver. Sånt som bara är fint att titta på och som får mig att fantisera om vem, var, hur?
Som de här fina virkade underläggen. De kostade nästan ingenting och en gång i tiden har någon, förmodligen en kvinna, lagt ner all sin tid och energi på att den ska bli helt perfekt. Förstår ni vilket arbete det ligger bakom en sådan här!?
Jag brukar dyka ner i lådorna med spetsar och nästan alltid hittar jag nåt jag måste ta med mig hem. Min mamma är likadan. Jag tror jag har ärvt intresset av henne.
Jag lockas av hantverket men också det sorgliga i hur lågt värderat det är idag. Det är ju små konstverk det här! Varför kostar de inte därefter? Jag tror inte att det är alltför långsökt att tänka att det har att göra med att det var typiskt "kvinnogöra" som ju inte räknas som något annat än tidsfördriv mellan långkoken. Broderade dukar, örngott och sjalar, allt säljs för en spottstyver av vad det borde kosta. Fantastiska arbeten från förr som ingen vill ha.
Förutom jag då. Och min mamma.
Och vad ska jag ha de till?
Titta på dem, förstås. Som de konstverk de är.
Bara en störtdykning in i min fönsterkarm där det aldrig ser likadant ut från dag till dag.
Idag såg det ut såhär.
Stenar från Österlen och Nice, en kastanj från mitt kvarter, en blåregnsfrökapsel från Simrishamn, ett ekollonsskal från kyrkogården här bredvid och en fjäder jag fick av Gunilla Röör mitt under en teaterföreställning som jag var på en gång.
De här sakerna ligger som de gör för att de inte fick vara med i senaste smyckesfotograferingen. Upptäckte idag hur vackert de låg placerade. Ibland är det så det funkar; det man har lagt åt sidan är minst lika fint som det man har plockat åt sig. Man skulle nog kunna få till ett riktigt tjusigt ordspråk om detta men det är jag alldeles för kissnödig för att orka göra.
Så hej så länge!