Det jag tycker allra mest om att fynda på loppis är sånt jag egentligen inte behöver. Sånt som bara är fint att titta på och som får mig att fantisera om vem, var, hur?
Som de här fina virkade underläggen. De kostade nästan ingenting och en gång i tiden har någon, förmodligen en kvinna, lagt ner all sin tid och energi på att den ska bli helt perfekt. Förstår ni vilket arbete det ligger bakom en sådan här!?
Jag brukar dyka ner i lådorna med spetsar och nästan alltid hittar jag nåt jag måste ta med mig hem. Min mamma är likadan. Jag tror jag har ärvt intresset av henne.
Jag lockas av hantverket men också det sorgliga i hur lågt värderat det är idag. Det är ju små konstverk det här! Varför kostar de inte därefter? Jag tror inte att det är alltför långsökt att tänka att det har att göra med att det var typiskt "kvinnogöra" som ju inte räknas som något annat än tidsfördriv mellan långkoken. Broderade dukar, örngott och sjalar, allt säljs för en spottstyver av vad det borde kosta. Fantastiska arbeten från förr som ingen vill ha.
Förutom jag då. Och min mamma.
Och vad ska jag ha de till?
Titta på dem, förstås. Som de konstverk de är.