Längst ut på piren i Jönköping ligger båten Saltkråkan på ända. Iskalla vågor har svept över båten och fått bord och stolar att frysa fast på däck. Sommarens vita dukar har bytts ut mot långa istappar hängande från bordskanterna. Flaggan står i topp, som för att visa att även om hon har sjunkit så håller hon fanan högt. Bokstavligt talat.
Kallt som satan var det. Mina fingrar frös nästan fast på kameran och i Davids skägg bildades istappar.
Vattnet var turkosblått och ljuset var magiskt. Domedagskänslor infann sig, och det var vackert.

Jag hade fått vittring på vackra foton och stegade iväg längs vägen mitt ute i ingenstans. Jag muttrade lite om den djupa snön som stod emellan mig och motiven, men tog ett bestämt kliv ut i orörd snö.
Och sjönk djupare än marken runt omkring mig.
Tills jag välte med ena foten fast i ett hål. Jag fångade mig med knät, men kameran gjorde en djupdykning rakt ner i det vita, kalla. Hann inte tänka på knäet, min oro var endast för kameran vars objektiv nu lät oroväckande knastrigt vid beröring. Torkade bort all snön och putsade linsen. Svor lite, gjorde jag nog också.
Sedan tog jag de här bilderna.
Med resultatet på skärmen tackar jag nu snön och imman som gjorde vackert ljus och sudd i bilderna.
Utan fallet hade det inte blivit så bra.
Bulan och skrapsåret på knäet är bara ett bevis på att jag gör vad som helst för konsten.

Och kameran mår prima nu. Den har fått torka ordentligt inne i värmen och hälsar att han är så gott som ny igen.

Hängde lite i köksfönstret innan idag och fotade ut på snön.
Nedanför gick en mamma med sitt barn i en pulka. Det såg fint ut så jag fotade. Hon hörde nog klicket, eller så kände hon sig bevakad, för hon tittade upp. Och så log hon mot mig, för hon förstod att det var en syn värd att fotografera.
Sen stängde jag fönstret igen och la mig i soffan under täcket och drack varm choklad. Mitt vänsteröra är i ett flygplan känns det som. Ett flygplan som går ned för landning och det är en del turbulens och så. Fast jag sitter som sagt i soffan.
Sväljontet, huvudvärken och snuvan är också med på flyget.
Jag yrar inte. Jag är bara uttråkad.

Hon står där mitt i vägen, omedveten om att hon är bevakad.
Det här är hennes omgivning nu. Det är här hon hör hemma.