Jag hade fått vittring på vackra foton och stegade iväg längs vägen mitt ute i ingenstans. Jag muttrade lite om den djupa snön som stod emellan mig och motiven, men tog ett bestämt kliv ut i orörd snö.
Och sjönk djupare än marken runt omkring mig.
Tills jag välte med ena foten fast i ett hål. Jag fångade mig med knät, men kameran gjorde en djupdykning rakt ner i det vita, kalla. Hann inte tänka på knäet, min oro var endast för kameran vars objektiv nu lät oroväckande knastrigt vid beröring. Torkade bort all snön och putsade linsen. Svor lite, gjorde jag nog också.
Sedan tog jag de här bilderna.
Med resultatet på skärmen tackar jag nu snön och imman som gjorde vackert ljus och sudd i bilderna.
Utan fallet hade det inte blivit så bra.
Bulan och skrapsåret på knäet är bara ett bevis på att jag gör vad som helst för konsten.

Och kameran mår prima nu. Den har fått torka ordentligt inne i värmen och hälsar att han är så gott som ny igen.