I somras lyssnade jag mycket på låten We are the Battery human av Stornoway. Den blev som mitt ledmotiv när jag med raska steg promenerade till jobbet med spotify i hörlurarna. Och det är ju lite fint, för låten handlar om just det: att alltid vara uppkopplad. Att ständigt vara beroende av batteritid och internet och datorer och allt vad elektronik heter.
Jag har tänkt så mycket på det där. Jag älskar internet, jag är helt klart beroende av det, men samtidigt är naturen så oerhört viktig för mig. När jag kommer ner till Österlen så är det som om min kropp blir alldeles lugn och lycklig. Samma sak när hösten kommer och jag drar ner den friska luften i lungorna.
Jag tror det är viktigt att hitta den där vägen där båda sakerna får plats. Självklarheter, jag vet, men ibland fångas man i jobb, i internet, i stress och glömmer att man faktiskt kan blanda upp detta med skogsluft och havslukt.
Så, i juli tog David och jag de här bilderna. Som en liten tribute till Stornoway och deras fina låt We are the Battery human.

Och här har ni texten:

Where are we going this fine morning? What are we doing this fine day?
We're doing the same as every morning!
We're staying inside on this fine morning. Staying inside on this fine day.
We'll stare at a screen, like every morning.

And outside the window, spring is here, And we're gonna hibernate all year.
Under a pile of A4 snowflakes.
Cause we're the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range. Free range. Whoa.

We've got the whole world at our fingers. We've got the whole world in our hands.
We get the blues as we grow richer.
Cause we need to fix our loose connection. Out in the natural World Wide Web.
Where humans evolved in three dimensions.

We were tuned in by natural selection. And we need to go online each day.
But inside we don't get no reception.

So join the new revolution, revolution! To free the battery human.
Cause we were born to be free range, free range! Whoa.
We are the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range, free range! Whoa.

Och nu tänkte jag skicka de här bilderna till Stornoway och hoppas att de blir glada...

Köpte en grå halsduk i Amsterdam. En sån som är hopsydd i ändarna så man får snurra den runt huvudet. Igår var det halsdukens höstpremiär; vädret kallade på den. Jag är inte alls nöjd med att vintern närmar sig, men jag känner mig onekligen snygg i halsduken och välkomnar alltså en liten gnutta kyla, som den idag. Men mer får det satan i mig inte bli! Våga Vägra Vinter (VVV). Ett enfrågeparti med mig som partiledare. Vem vill vara med (VVVM)?
Jag speedar idag. Jag borde vara tröttare efter en jobbnatt utan mycket sömn men jag har mycket att stå i inför morgondagen och går väl på någon form av extraväxel.
Och så är det sista kvällen med Sydafrika och Skridsko (Skridsko heter egentligen Christo men i en svensk treårings mun blir det lätt Skridsko istället, och så får han hädanefter heta). Jag ska poppa min bästa popcorn ikväll, det vill jag lova.
Fast först blir det smyckesgöra i några timmar innan jag förtjänar att kladda ner mina fingrar med popcorn.
Härligt höstiga hälsningar (HHH)
Ständigt eder Lotta Losten.

När vi var på väg till spårvagnen stannade jag och fotade. En kvinna kom gående, saktade in och frågade varför jag fotade de anskrämliga husen. Hon såg inte att det var busken framför jag hade fångat i objektivet.
Hennes dotter bodde här på biskopsgården och hon trivdes verkligen inte. Så fruktansvärt fult var det här. Och vad är det egentligen för människor som bor här!?
-Fattiga människor, sa jag. Och sådana som David och mig.
Jag sa att vi trivs bra här.
Jasså, sa kvinnan och kunde inte förstå. Hon sa att ja, det kanske är rätt lugnt här ändå.
Ja, jag har då aldrig märkt av nåt stök här. Och Vårväderstorget är ju jättebra och skogen bredvid och körsbärsallén bakom husen är ju underbar.
Jo, jo, det har ju kanske rätt i
Folket här är vänligt också, påpekade jag för hennes misstroende öron och ögon.
Jag berättade att jag även bor närmare stan i ett område som anses bättre och finare, men att jag inte trivs alls lika bra där.
Hon kunde inte förstå mina ord, det syntes.
Hon tyckte spårvagnarna var så äckliga, under all kritik sa hon. Hon var från en stad där spårvagnarna alltid var rena.
En mindre stad med mindre folk som kan ge slitage, sa jag.
Vi pratade länge. Vi var varandras motpol på nåt vis. Hon avskydde, vi älskade.
När vi gått tänkte jag: Folk gnäller på förorten, på de slitna husen på människorna som bor där. Men utan att tänka på varför. Det är ju inte förortsinvånarnas fel att husen inte renoverats på alltför lång tid. Och om man "tittar in i fönstren och ser hur förfärligt det ser ut" så har ju inte det med dålig inredningssmak att göra utan på tillgången till pengar.
Nu var detta en rar kvinna och jag tror inte hon menade illa, men jag fick nåt beskt i munnen av mötet. En känsla av att folk resonerar så här: Innerstan är bättre. Där bor bättre människor.
Jag resonerar såhär: Innerstan må vara vackrare och tryggare för att staden har lagt mer av sina pengar där, men bra människor det hittar man överallt.

Spännande hur man kan uppfatta samma plats så olika. Även om man råkar bo i samma hus.

Tvätten hänger i taket och kastar skuggor längs väggarna. När jag kliver upp på natten för att gå på toa får jag ett nattlinne i ansiktet. Jag sträcker ut armarna och väjer mig för klädattacken. När jag kommer tillbaks till sängen ligger jag ett tag och tittar upp på tvätten som hänger som segel ovanför mig. Jag vill drömma att jag seglar iväg på ett hav med tvätten vajande i natten och vinden, men jag drömmer nåt annat istället.