När vi var på väg till spårvagnen stannade jag och fotade. En kvinna kom gående, saktade in och frågade varför jag fotade de anskrämliga husen. Hon såg inte att det var busken framför jag hade fångat i objektivet.
Hennes dotter bodde här på biskopsgården och hon trivdes verkligen inte. Så fruktansvärt fult var det här. Och vad är det egentligen för människor som bor här!?
-Fattiga människor, sa jag. Och sådana som David och mig.
Jag sa att vi trivs bra här.
Jasså, sa kvinnan och kunde inte förstå. Hon sa att ja, det kanske är rätt lugnt här ändå.
Ja, jag har då aldrig märkt av nåt stök här. Och Vårväderstorget är ju jättebra och skogen bredvid och körsbärsallén bakom husen är ju underbar.
Jo, jo, det har ju kanske rätt i
Folket här är vänligt också, påpekade jag för hennes misstroende öron och ögon.
Jag berättade att jag även bor närmare stan i ett område som anses bättre och finare, men att jag inte trivs alls lika bra där.
Hon kunde inte förstå mina ord, det syntes.
Hon tyckte spårvagnarna var så äckliga, under all kritik sa hon. Hon var från en stad där spårvagnarna alltid var rena.
En mindre stad med mindre folk som kan ge slitage, sa jag.
Vi pratade länge. Vi var varandras motpol på nåt vis. Hon avskydde, vi älskade.
När vi gått tänkte jag: Folk gnäller på förorten, på de slitna husen på människorna som bor där. Men utan att tänka på varför. Det är ju inte förortsinvånarnas fel att husen inte renoverats på alltför lång tid. Och om man "tittar in i fönstren och ser hur förfärligt det ser ut" så har ju inte det med dålig inredningssmak att göra utan på tillgången till pengar.
Nu var detta en rar kvinna och jag tror inte hon menade illa, men jag fick nåt beskt i munnen av mötet. En känsla av att folk resonerar så här: Innerstan är bättre. Där bor bättre människor.
Jag resonerar såhär: Innerstan må vara vackrare och tryggare för att staden har lagt mer av sina pengar där, men bra människor det hittar man överallt.

Spännande hur man kan uppfatta samma plats så olika. Även om man råkar bo i samma hus.