Jag köpte den här klockan för en månad sedan på en loppmarknad i Nice av en smått excentrisk äldre herre. När jag frågade honom om den fungerade reagerade han som att jag förolämpat hans person och jag fick en lång förklaring på varför han omöjligen kunde veta det. Det var nåt med mängder av dödsbon och gamla tanter. Jag försökte pruta men då fräste han att den var ju redan nästan gratis.
Typ 90 kr gav jag för den och egentligen spelade det mig ingen större roll om den funkade eller ej, för jag ville bara ha den i en kedja om halsen som det smycke den i mina ögon var.
När jag sedan studerade klockan närmare upptäckte jag att tillverkaren hade gjutit ihop klockan så att det var helt omöjligt även för en klockmästare att ta sig in i den utan att A: spräcka glaset, eller B: smälta metallen.
Inget av alternativen var nån höjdare, helt enkelt.
Det verkade vara en sådan klocka som man vrider upp men vad gjorde det när skruven inte gick att vrida på.
Under den månaden jag hade haft klockan i min ägo hade den rört sig exakt tjugofyra timmar framåt. Lite spännande, tänkte jag, och funderade lite över i vilken värld fyra veckor var lika lång tid som tjugofyra timmar.

Men så på midsommar hände det något.
Helt plötsligt hörde jag ett mycket tydligt och klart tickande från den gamla klockan. Alltså riktigt högt. Lite som en äggklocka.
Klockan hade gått flera timmar! Jag fingrade lite på skruvmekanismen och mot all förmodan gick den vrida upp. Och sedan dess har den gått alldeles utmärkt.
Fyra dagar senare har jag mina teorier. De lyder som följer:
1: Någon bor inne i klockan och har sovit i flera år. När jag köpte klockan vaknade den lille varelsen sakta till liv och fick jobba hårt för att få igång de stela kugghjulen.
2: På midsommar händer magiska saker. Det är ju ändå en högtid tillägnad fruktbarhet och grönska och bla bla bla.
3: Det bara blev så.
4: Eller som en vän på facebook sa: Det är Agnes Cecilias klocka.

Hur som helst så är jag himla glad.

Det kändes verkligen så, som att jag helt plötsligt förstod precis varför jag är den jag är.
Jag satt på jobbet och pratade med en kollega som sysslar med musik. Vi diskuterade kreativitet och inspiration och jag berättade lite om mina smycken. Jag sa att eftersom det är jag själv som kommit på hur jag ska göra smyckena kan ingen komma och säga "du gör fel". Jag använder inga mallar, inga måttband, inga redskap. Det är bara jag och mina händer och mitt ögonmått.
Skulle jag börja räkna och mäta skulle jag totalt tappa intresset. Det skulle inte längre locka mig.
Jag sa att det är nog därför jag inte gillar att sy för man måste följa en massa regler då. Tygets struktur, kroppens mått, mönstrets linjer. Min kollega höll med och sa att det är som inom musiken där han aldrig har lockats av noter och takter. Han har aldrig lyckats lära sig det fullt ut för det är inte vad musik handlar om för honom.
Plötsligt mindes jag när jag var yngre och spelade tvärflöjt på musikskola. Flera år spelade jag. Typ tio, om jag minns rätt. Min lärare påpekade varje vecka vilken fin känsla jag hade för musiken men att jag inte bara kan spela flödande utan också måste kunna räkna takter. Han anmälde mig till en orkester. Jag hatade det. Så fort vi fick nya noter började alla omkring mig spela som om de redan kunde låten. De läste noterna. Jag kände mig så himla värdelös för jag visste att för mig skulle det krävas flera kvällar av trälande för att klura ut melodin och låtens "känsla", medan de kunde direkt.
För mig var noterna matte och jag avskydde matte. Det tog ju bort det roliga och det underbara, den fantastiska känslan som musik gav mig då jag fann låten efter allt hårt arbete. Då jag kunde spela den på känn, för jag visste hur den lät inuti mig.
Min flöjtlärare gav upp och lät mig gå på känn och jag fick mycket beröm för jag vet att han trots allt gillade mitt rebelliska synsätt på musik.
Idag kopplade jag för första gången ihop alla delar och insåg följande:
I allt jag gör, i allt jag är bra på och vill ägna mitt liv åt, vill jag lära mig själv. Jag vill finna formerna i mina smycken med hjälp av mina fingrar, jag fotograferar det som andra inte lägger märke till i det slitna och förfallna för att det följer inga regler, jag lär mig kameran genom att testa mig fram och lära känna hur den reagerar på ljus och mörker, jag inspireras av former som skapats av slumpen: ett krossat fat som blir till en miljon nya former till följd av ett misstag, en spårvagnskur som krossas och bildar ett virrvarr av sprickor och krackeleringar.
Skulle jag ta fram ett måttband och mäta exakt hur lång tråd som krävs för en halsbandsberlock istället för att tänka i armslängder och gå på känn, då skulle all charm och individualitet försvinna. Och då är det inte längre jag. Då är det någon annan.
Och så fungerar inte Lotta Losten.

Jag är i gräl med pollenjävlarna.
Jag åkte till jobbet och stod på en hållplats och försökte le fint när allergitårarna rann nerför kinderna. Som för att visa alla att jag är inte ledsen, jag behöver inte tröstas, jag är bara drabbad av pollen.
På jobbet gnuggade jag de imaginära korn av grus som samlades på mina ögon. Jag satt med blicken sänkt, något annat tillät inte den sprängande huvudvärken som rumlade runt därinne.

Sedan, timmar senare, när jag satt i motljus på Hjalmar Brantingsplatsen och väntade på en alltför skumpig buss tittade jag på träden genom mina solglasögon. Träden som ännu inte fått några blad. För på Hjalmar Brantingsplatsen är det så fult att naturen skrämts iväg.

Jag satte mig på fönsterplats och min kjol spred ut sig på sätet bredvid. Den unge mannen som slog sig ner bredvid mig satte sig så långt ut han kunde för att inte klämma min kjol. Som att det skulle göra ont i den av hans kroppstyngd. Han såg lättad ut när jag leende drog åt mig tyget.
Klev av i mitt kvarter som luktade olika sorters grillat. Såg syrenen som slagit ut utanför ICA och gick förbi gräsmattor befolkade med söndagslugna människor. Burksamlaren hade en bra dag där han gick från papperskorg till papperskorg.
Stack nyckeln i låset, sparkade av mig skorna, tog en alvedon, tvättade av mig sminket och nu ligger jag här i soffan och väntar på att kokongen runt min hjärna ska baklängesspinna sig bort och ut genom den öppna balkongdörren.
Det är en fin söndag, tänker jag och känner mig ändå rätt nöjd. För jag är som sagt inte ledsen. Jag är bara drabbad av pollenhat.

Vi tog vägen genom kyrkogården. Inte för att den är genare, utan för att den är grönare.
Vid en av gravarna stod en gammal man. Vi såg bara hans ryggtavla där han stod med böjt huvud och vattnade nyplanterade påskliljor och gjorde det vårfint.
PÃ¥ stenen stod namnet Greta. Det var Gretas grav.
Bilden och ögonblicket drabbade både David och mig, sådär som det kan bli ibland när man liksom får en glimt av någons liv, en annan människas öde.
Vi blev till slut tvungna att stanna upp och hålla om varandra. En intensiv kram och en kyss för att försäkra oss om att vi båda var där i stunden.
Och att vi har varandra.