Vi tog vägen genom kyrkogården. Inte för att den är genare, utan för att den är grönare.
Vid en av gravarna stod en gammal man. Vi såg bara hans ryggtavla där han stod med böjt huvud och vattnade nyplanterade påskliljor och gjorde det vårfint.
PÃ¥ stenen stod namnet Greta. Det var Gretas grav.
Bilden och ögonblicket drabbade både David och mig, sådär som det kan bli ibland när man liksom får en glimt av någons liv, en annan människas öde.
Vi blev till slut tvungna att stanna upp och hålla om varandra. En intensiv kram och en kyss för att försäkra oss om att vi båda var där i stunden.
Och att vi har varandra.