The other day I couldn't bare to see the mess in my window sill anymore.
As long time readers of this blog are well aware of, I collect pretty things and arrange them into even prettier still life displays in my work room's window sill. It's a hobby, a way to be creative, a drug (yeah, it's basically hoarding, I know).
Lately there haven't been any of the usual lovely well organized clusters of stuff, but a complete disarray of dusty things cluttering the space.
One thing I really love about dusting off and re-organizing my knick knacks is that I get to really look at them, remember where I found/bought/got the items and what they mean to me.

All cleaned and waiting to be re-organized.
See more of the teeny tiny dictionary here.

Dusty but pretty. I bought the brown brooch on Portobello road a year ago.

I found the beautiful pocket watch on a flea market in Nice and for a month it didn't work but then suddenly, on midsummer's eve, it started all by itself!
I wrote about that in this post.

The little brush is actually a Moustache brush in silver. My grandfather gave it to me for fun when I was a little girl. It has the words Minne af E.E (translates to In memory of E.E) engraved on top of it. I think E.E was an old relative of mine but I'm not sure.
Kind of interesting that people used to engrave a brush made to groom your moustache. Today's plastic grooming products just aren't the same...

I made the metal tin in school when I was 13, I think. It's where I put coins from the different countries I visit.

I love old cigarette cases in silver. As I don't smoke I use them as business card cases instead. Or just to look at. Here's a post from when I found these ones
The little aluminium pill tin is another gift from my grandfather. The aluminium creates dots on the pills if you use it for what it's actually for, so I use it for nothing instead. It's pretty, though.

Treasures from South Africa. I love seed pods so so so much!!
And the key is for the desk I'm sitting infront of right now. It keeps falling to the ground all the time so now I have included it in my window sill installation instead.

This is how to use an ashtray. There's no better way really.

And of course it needs to have boobs.

I love that little brooch with the sad and grim looking lady. I found her on a flea market and wrote a bit about her in this post.

I could have written about each and every item here but it would have gone on forever and ever so if there is something you're interested in knowing the story behind, just write in the comments and I will answer there.

And just so you know. I will collect knick knacks for as long as I live and I will most definitely blog about my finds for an equally long time so prepare for more posts like this in the future.

I've been writing almost the entire day. I really love to write.
I haven't done that like this for ages. You know, I write in my diary every day, I blog and David and I have been writing screenplays but it's been a while since I wrote like this. I have a few different projects going at the same time. A novella of sorts, a couple of screenplays, some random ideas that I don't really know what they will turn into.
I love how my brain gets switched on and all kinds of ideas pop up. I'm writing down stuff in my phone all the time, things I don't want to forget. And it feels like I'm having more dreams at night too. Some of that could be because of this house as well. The calmness and the feeling that there's so much time here to think of new things.
I hope I can carry this feeling with me into the future because I really do have a lot of great ideas.

I woke up to this today with a lingering dream in my mind.
I dreamt that I was in New York and it was new years eve. I was running around town with a bunch of friends and we were having a really great time. One of us found an open door on the side of a really tall building. We ran up all the stairs and when we were on the roof with the entire city below us everybody was laughing and screaming and breathing hard from having to climb all those stairs.

All of a sudden it started to snow. We turned our heads towards the sky and saw snowflakes slowly floating down. Every single snowflake was captured in a bubble, you know like those soap bubbles you used to play with as a kid.
It was the most beautiful thing I'd ever seen.
We stretched our hands towards the sky so we could pop the bubbles with our fingers and feel the snowflakes melt in our hands.
I stood there, smiling and almost forgetting to breathe, when I realised I had to take a photo of this amazing moment. All around me my friends tried to do the same. We were laughing and giggling and pointing our phones up in the air and saying to ourselves that this must be some phenomenon, this is magic, this is a once in a life time experience.

And just like that the bubble snow stopped falling.
It was over, but the feeling of having experienced something truly magical didn't go away. Not even when I woke up.

So I have returned from a week at the christmas fair in the large mall Nordstan here in Gothenburg.
It goes on all the way up until christmas but because I have another job as well a week is usually all I have time for. This year I will have three more days though. I'll be at the fair again on the 17, 18, 19 of december.
It's been a really fun week and lots of my jewelry has new homes now, but
I think the week was a bit too early actually because people didn't really seem to be in christmas gift shopping mode yet. That might have other reasons as well, though. There's been huge layoffs at some really large companies here in Gothenburg recently and the other sellers who've been at the fair every year since forever said that it's been showing at the number of people visiting the mall. I really have to agree, it's definitely been a lot less people this year.
I'm not a person who goes to shopping malls too often but I find it really telling that the number of shoppers in a mall as large as Nordstan is so remarkably low that you can actually see the difference.
Really sad for all those people losing their jobs right before christmas.

Every day of the week I met so many interesting people. Every type of person there is comes through the mall and I get to speak to some of them. I write down all the memorable quotes on a piece of paper so that I can tell all of you about it. It feels weird to translate to english though, so I'm going to continue in swedish after the photos. Sorry to all my non swedish readers but if you are curious you can always read it through Google translate . I hope it won't make up too many crazy sentences in the translation.

Alltså, alla dessa människor som rör sig i Nordstan.
Jag får träffa dem alla.
Det är fantastiskt vad mycket jag får höra ändå. Komplimanger och beröm men också en hel del oförskämdheter.
Folk kan verkligen vara ohyfsade. Jag rycker mest på axlarna och skriver ner det på en lapp så att jag kan dela det med er sen. Så, nu kör vi då.

Det finaste är nästan barn och tonåringar som kommer fram till mitt bord och storögt tittar på alla mina smycken.
Som tonårsgänget som stod länge, länge och beundrade mina saker.
Ung tjej: Har du gjort allting själv?
Jag: Ja.
Annan ung tjej: AWESOME!
Ung kille: Jaaaaa, väldigt vackra saker du gör.

Eller den lille pojken som gick förbi med sin pappa, pekade på mina hängande halsbandsberlocker och glatt utbrast:
Titta pappa! TITTA! Det är ju låtsaslampor!
Pappan såg sig förvirrat omkring och pojken fortsatte bestämt att påpeka att det förstår väl pappa att det är låtsaslampor.
SÃ¥ nu vet vi det.

De mest otrevliga/ärliga är nog tanterna. Det liksom bara rinner oförskämdheter ur munnen på dem. Saker som Jaha ja. Det är sånt barn gör ja. eller HJÄLP! Det här var vild design! (Vilket jag i och för sig ser som en komplimang men kanske inte när det ackompanjeras av ett surt snörp på läppen.)
En dam bestämde sig direkt för vilken sorts person jag var. Hon tittade på mina halsband och frågade:
Damen: Du virkar också?
Jag: Nej, jag tyckte det-
Damen, avbryter mig: -tog för lång tid? säger hon snorkigt.
Jag: Eh, nä. Det höll inte formen tillräckligt bra.
Damen, generat: Jasså. Jaha.

Sedan har vi dem som helt ogenerat berättar för mig att de tänker kopiera mina smycken. En kille sa Ja, jag tittar så noga bara så att jag kan gå hem och pyssla likadana ikväll. Jo tack, det kan du ju försöka. Hitta på dina egna idéer för sjutton!
En kvinna gick så långt att hon ville stå och titta på när jag gjorde ett smycke som tar över en timme så att hon kunde lära sig precis hur man gör.
Varför vill folk härmas? Är det inte roligare att försöka hitta på något eget?

I Nordstan rör sig många människor som av olika anledningar fallit genom systemet. Narkomaner, alkoholister, hemlösa, psykiskt sjuka. De hänger där hela dagarna. Man lär sig känna igen flera av dem.
En morgon gick det förbi en man när jag höll på att lägga upp alla mina saker. Han pekade på ramen med mina visitkort och sa argt:
Det ligger en massa kort där. Vad ska det vara bra för? Det är ju TÖNTIGT!
Sedan stormade han ursinnigt därifrån och lämnade mig och mina töntiga visitkort att skämmas.

När jag står på olika marknader har jag alltid med mig en skål Brio-karameller som jag bjuder på.
Jag skulle kunna skriva en hel psykologisk avhandling enbart baserat på hur folk närmar sig min bjudskål. De som frågar snällt. De som går förbi och tar utan att ens titta på mig eller mina smycken. De som tar en hel näve. Alla åldrar, yrkesgrupper etc finns representerade här.
Hade jag varit intresserad av barnuppfostran hade jag kunnat skriva en hel bok om det utifrån min godisskål.
Vi tar de två pojkarna i tolvårsåldern. Den första killen gick fort fram till mig, tog en hel näve godis och välte nästan bordet i farten. Han flinade och gick iväg. Hans kompis kom strax efteråt men precis när han skulle ta för sig ångrade han sig, tittade på mig och frågade försiktigt om han fick ta en godisbit. När jag sa javisst tackade han ordentligt innan han gick.
Det var så fint att se hur han först tänkte göra precis som sin kompis men sedan insåg att så gör man nog inte.
Det är inte bara barnen som har dålig hyfs. Det var en mamma och hennes väninna som tog en hel näve karameller var när de passerade. Mamman fnittrade som att hon visste att hon kanske överdrivit lite. Hennes dotter kom strax efter och precis när hon tagit handen full tittar hon upp på mig och släpper några godisbitar. Då börjar mamman och hennes väninna asgarva. Alltså, de skrattade så de kiknade och den lilla flickan såg så bortgjord och förvirrad ut. Jag log mot henne och plockade bort de bitar hon haft i sin hand för inte är det hennes fel att hennes mamma är en skitstövel.
Jag borde verkligen forska i godisskålsbeteende.

Det allra bästa under veckan var nog mannen med dubbelnamnet, tomteskägget och baskern på sned som tittade på mina fotografier och hänfört utbrast saker som Fantastiskt!, Ojojoj!, Du är ju otrolig!, GENIALT! för varje foto han såg.
Han sa att han också hade fotat mycket och frågade om han fick komma tillbaks dan efter och visa mig några av hans foton. Och det ville jag ju givetvis!
Mycket riktigt, dan efter kom han, med en mapp under armen och ett leende på läpparna. Han visade mig ett foto i sänder och han hade några riktigt fina bilder som jag berömde honom för. Han var så glad att få höra min åsikt och han sa Dina foton är lite mer lyriska än mina, men jag måste ändå få fråga: var det någon bild du fastnade för alldeles särskilt av mina?
Alltså, alla dessa människor som går runt och kan saker utan någon att visa det för. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Folk har så mycket att visa. Jag står i Nordstan en vecka och får mängder med beröm för det jag gör och det gör mig så väldigt glad och tacksam.
Jag önskar alla hade den chansen.
Och jag önskar att det kunde komma förbi fler gubbar med tomteskägg (tanter med skägg är också välkomna. De utan också, för den delen) som jag kunde prata konst och kreativitet med.