Den mest fotograferade platsen i vårt hem är helt klart fönsterkarmen i arbetsrummet. Där samlas fina saker på fat. Stället fungerar som scenografi till mina smyckesfotograferingar men kanske främst som ögongodis när jag sitter vid min arbetsplats och stirrar. Hellre glo på fina saker än ut i intet, som jag brukar säga. Eller nä, jag kom på det precis nu. Men jag kommer säga det hädanefter, jag lovar.
Lite av det som skymtar på bilderna: En kristallkaraff från föräldrarnas resa till Tjeckien för en massa år sedan, blombroscher av strutsfjädrar som jag fått av vänner till familjen som i sin tur hittat dem efter sina föräldrar i en Souvenirlåda, en gammal kommunistbrosch jag fått av pappa som han köpt på en resa till Budapest, en pillerask i aluminium som gör tabletter prickiga och metallsmakande som jag fått av min morfar när jag var liten, en brosch med en dam på som jag hittat på lopppis, en intressant metallmedaljong som jag tror är avsedd att förvara ett fickur i och lite höstfynd från naturen.
Jag tror helt klart att man blir gladare av att omge sig av vackra saker. Jag drabbas av kreativrusning av prylar som har en historia eller har något som gör att man inte kan sluta titta på dem. Dessutom tycker jag det är fint att se hur saker från olika tillfällen i ens liv kan lyfta fram varandra och tillsammans passa ihop i ett helt nytt sammanhang.

På köksbordet hemma står en plastkasse full med äpplen. Med lite tur blir de till äppelmos imorgon. Askorbinsyran är inhandlad och allt.
Glaspärlorna på bilden är fyndade på loppis i Simrishamn. Med allra största säkerhet blir de snart till nya smycken.
Jag dricker kallt svartvinbärste och minns mitt livs första hotellvistelse som barn. Där lärde jag mig att det finns olika sorters te, inte bara Earl Grey som min familj drack jämt. Det fanns något så ljuvligt som svartvinbärste! Jag var helt förtrollad och knyckte med mig fem påsar hem som jag drack under andakt sittandes på den gröna trasmattan på mitt golv.
Jag undrar om den hotellvistelsen var starten på min totala tefascination?
Det är mycket möjligt att det var så faktiskt.

Igår var jag i stadsdelshuset för att hämta nycklarna till min arbetsplats. Under mina fyra år som anställd har jag varit där ett antal gånger. Anställningsintervju, möten, något snabbt ärende, hämta något, lämna något.
Så igår gick jag vant in genom dörren, förbi vakten i receptionen och fram till den låsta glasdörren med gardiner framför. Knackade på och väntade.
En äldre kvinna jag aldrig träffat tidigare öppnade och jag presenterade mig och berättade att jag skulle hämta nycklarna av Pia.
Pia? sa kvinnan. Här finns ingen Pia.
Jo, hon jobbar här på vikarieenheten ibland och hon smsasde mig att jag skulle hämta nycklarna här.
Vikarieenhet? Nä, det finns ingen sådan här. Är du säker på att du gått till rätt adress? sa kvinnan med en röst som om hon talade till ett litet barn.
Vid det här läget började allt kännas väldigt märkligt. Ja, jag var så himla säker det bara går att vara. Jag har ju varit här massor av gånger!
Då kom en man förbi och den äldre kvinnan stoppar honom och frågade: Vet du nån Pia som ska jobba här? Hon säger att hon ska till en Pia som ska jobba på nån vikarieenhet
-Nä, här finns ingen som heter Pia. Vad då för vikarieenhet? Här finns ingen sådan.
Jag får till slut gå innanför dörren och helt plötsligt ser jag små skillnader från när jag var där senast. Andra saker på dörrarna, det hänger kläder på väggarna, det har det aldrig gjort innan. Men likväl: jag VET att jag har gått till rätt plats. För jag har väl inte blivit galen?
Kvinnan talar till mig som jag vore lite granna korkad. För henne verkar det uppenbart att hon har med en lite smådum människa att göra.
Själv börjar jag bli lite stressad för jag måste verkligen åka till jobbet nu om jag ska hinna.
Vi går ut till receptionen. Kvinnan säger till vakten innanför luckan:Hon ska till nån Pia på nån Vikarieenhet. Hon påstår att det är här. Haha, hon säger att hon är säker men här har ju aldrig funnits nån vikarieenhet!
Då tittar vakten på mig och säger: Jo, de var här innan men det har flyttat en våning upp.
Jag fyrar av ett triumferande leende och susar upp för trapporna samtidigt som jag hör den äldre kvinnan skratta nervöst och lite skamset i bakgrunden.

När man drömmer att man sitter i väntrummet på vårdcentralen och väntar hur länge som helst innan man får tala med en snorkig receptionist och sedan en ointresserad sjuksköterska, då känner man sig inte så värst sugen på att uppleva allt igen så fort man vaknat.
Som tur var vaknade jag med ett mindre ont ansikte så jag ställde om klockan och somnade om.
Jag minns att jag hann tänka: Det regnar ute.
En timme eller så senare vaknar jag och det regnar nog fortfarande.
Lite grus i ögonvrån, lite havregrynsgröt i tallriken, ett par koppar kaffe eller fler.
Hår som inte hunnit torka ska snart ut i regnet. Ja, det regnar än.
Fick tänka flera gånger: Vilken dag är det idag? Jobbkväll, så mycket vet jag. Räknar dagarna i huvudet. Det borde vara onsdag.
Tar fram en burk ur frysen. Saffransfisksoppa från häromdagen. Lyx i en plastburk med skäggig gubbe på.
Klär på mig strumpbyxor med hål på låret som göms smidigt under kjolen. Nobody knows.
Nu vet ni.