Var på loppis idag och lyckades helt omedvetet färgkoordinera mina loppisfynd. Till och med godisremmen matchade.
Känner mig märkligt stolt över detta.

Förutom en svart knytblus och ett gäng gamla halsband med vackra pärlor, hittade jag en liten fotomedaljong med en bild på en kvinna i. Hon har ett så fantastiskt ansikte! Hennes läppar ler finurligt men jag tycker mig också kunna skymta en sorg i hennes ögon. Det beror på hur jag tittar. Lite som Mona Lisa.
Jag är så fascinerad av gamla fotografier på människor som levat för länge länge sedan. Ingen minns dem längre, ingen kan berätta vilka de är. Bortglömda. Men en gång i tiden levde de sina liv fulla av upplevelser. Nu har den här damen fått nytt liv, hos mig. Hon ligger i mitt fönster och kanske ska hon få följa med mig ut i en kedja om halsen.
Fast jag inte vet vem hon var så kommer hon i alla fall finnas kvar i mitt minne. Så helt bortglömd är hon ju inte.

Jag köpte den här klockan för en månad sedan på en loppmarknad i Nice av en smått excentrisk äldre herre. När jag frågade honom om den fungerade reagerade han som att jag förolämpat hans person och jag fick en lång förklaring på varför han omöjligen kunde veta det. Det var nåt med mängder av dödsbon och gamla tanter. Jag försökte pruta men då fräste han att den var ju redan nästan gratis.
Typ 90 kr gav jag för den och egentligen spelade det mig ingen större roll om den funkade eller ej, för jag ville bara ha den i en kedja om halsen som det smycke den i mina ögon var.
När jag sedan studerade klockan närmare upptäckte jag att tillverkaren hade gjutit ihop klockan så att det var helt omöjligt även för en klockmästare att ta sig in i den utan att A: spräcka glaset, eller B: smälta metallen.
Inget av alternativen var nån höjdare, helt enkelt.
Det verkade vara en sådan klocka som man vrider upp men vad gjorde det när skruven inte gick att vrida på.
Under den månaden jag hade haft klockan i min ägo hade den rört sig exakt tjugofyra timmar framåt. Lite spännande, tänkte jag, och funderade lite över i vilken värld fyra veckor var lika lång tid som tjugofyra timmar.

Men så på midsommar hände det något.
Helt plötsligt hörde jag ett mycket tydligt och klart tickande från den gamla klockan. Alltså riktigt högt. Lite som en äggklocka.
Klockan hade gått flera timmar! Jag fingrade lite på skruvmekanismen och mot all förmodan gick den vrida upp. Och sedan dess har den gått alldeles utmärkt.
Fyra dagar senare har jag mina teorier. De lyder som följer:
1: Någon bor inne i klockan och har sovit i flera år. När jag köpte klockan vaknade den lille varelsen sakta till liv och fick jobba hårt för att få igång de stela kugghjulen.
2: På midsommar händer magiska saker. Det är ju ändå en högtid tillägnad fruktbarhet och grönska och bla bla bla.
3: Det bara blev så.
4: Eller som en vän på facebook sa: Det är Agnes Cecilias klocka.

Hur som helst så är jag himla glad.

Vi åkte på bagageloppis idag.
Jag var klädd i solskyddande outfit. Insåg att jag nog såg ut lite grann som en dam i amerikanska södern.
Och vet ni, blusen jag har på mig inhandlades när jag var kanske elva år och den var det första plagget jag köpte på en vuxenavdelning. Vi beställde den från Ellos-katalogen och jag minns hur min mamma och jag satt vid köksbordet och jag var så lycklig för att jag skulle få den fina, romantiska, svepande blusen. Den var stor på mig, lite som en klänning, men åh vad jag älskade den. Den var också himla bra när jag hade bränt mig i solen för den täckte hud utan att vara varm.
Nu är det många år sedan jag hade den på mig senast, men så idag passade den så fint igen. Men på ett helt annat vis.
Fast nog är jag solbränd alltid. Sånt ändras inte med åren.