Ni som har följt mig ett tag har nog förstått att jag tycker om att se det vackra i sådant som andra människor inte lägger märke till, eller rent av tycker är fult. För ett par veckor sedan sa en viss Sonja följande till mig Du är en sån som ser det underbara även i ett mögligt parti bröd :) och det är en fin egenskap alltså!
Min första reaktion var givetvis Nääää, det gör jag inte alls det!.
Men sedan började jag fundera. Går alltså gränsen för vad som kan vara vackert vid en skiva mögligt bröd? Men tänk så har möglet skapat ett mönster i brödskivan? Tänk så gör möglet att brödet ser nästan marmorerat ut? Och tänk på alla olika sorters färger som kan uppstå i mögel!
Så nu tror jag att Sonja kan ha haft rätt ändå...

Suck. Jag är verkligen påfrestande positiv ibland.

En mycket gammal man skulle ta spårvagnen över bron.
Han frågade en ung kvinna om vagnen han satt på var rätt vagn. Han tyckte det kändes underligt att behöva fråga om vägen när han vuxit upp på denna platsen för många herrans år sen. Den unga kvinnan svarade kort och lite lagom trevligt. Inte mer än vad som behövs. Jag tänkte att jag gärna hade suttit bredvid den gamle mannen och hört honom berätta om fiken som funnits förr där det spelades musik för jämnan. Nu hörde jag bara fragment som inte var menade för mig, utan för tjejen med öron som helst ville ha tyst omkring sig.
En man steg på när en annan steg av. Jag såg honom inte eftersom ryggen inte har några ögon. Med de som satt framför mig hojtade på den nypåstigne. De kände honom. De var ett par med en nyfödd i vagn. Mannen som klev på var en väldigt stor man. Han såg ut som världens bäste ultimate fighter, fick jag höra. Han skröt för pappa mamma och spädbarn hur han inte backade i onödan. Att han häromdagen hamnat i en hederlig gammal fight med fyra idioter på stan. Han har inte mycket till övers för knivar och vapen, men ett härligt bråk, det backar man som sagt inte ifrån.
Sedan går de över till att prata om hans nyfödda flicka som väntar därhemma. Och hans fru. Nä, de ska inte ha några fler barn nu. Men de bor kvar på samma ställe som innan. Jodå.
En hållplats senare svänger dörrarna upp och en annan sorts gangster stiger på. En med ett farligt skägg. Ingen på vagnen känner honom. Han är en ensam gangster. Men inte ensam på vagnen.
Jag ser mig omkring och känner det tydligt. Det är jag, en tant och en spårvagn fylld med gangsters.
Det är tisdag, soligt och stan luktar hästgödsel av ett alldeles särskilt askmoln.

Tvärs över torget löper en stig. En uppskottad stig med snövallar på sidorna. En stig som tycks säga Här får ni gå. Om ni ska till andra sidan, så är detta vägen ni ska vandra.
Och det gör vi. Vi och alla andra accepterar Vinterns regler. Vi går där det är uppskottat och rent, vi anpassar oss.
På våren, sommaren och hösten är vi fria att röra oss hur vi vill. Världen är vår! Alla torg är till för att korsas. Du väljer DIN stig, en stig kanske ingen annan före dig har valt.

Häromdagen inne på Nordstan. Torget som normalt sett är fyllt av marknadsstånd, scener och diverse jippon stod nu tomt. Golvet var blankt och utan tillstymmelse till inrutade vägar.
Folk blev som kalvar på grönbete. Alla skulle vi korsa den stora öppna ytan. Även om vi inte tjänade på det. Det kanske till och med blev en omväg, men vad gör det när man själv får välja sina stigar!?
Det är med lätthet i stegen vi släntrar över ett inomhustorg. Lyckliga över den korta stund av frihet innan vi kommer ut i snön och måste anpassa oss igen.
I några veckor till. Innan vi återigen kan röra oss precis som vi vill.

Ibland hamnar man på lite otippade ställen.
David hade googlat på 200 watts glödlampor och hittat nåt ställe i Olskroken som skulle ha det. Vi tog oss dit idag.
Stället låg i en annan butik. En affär med städprylar.
För att komma in var man tvungen att ringa på en dörrklocka.
Mannen som öppnade var så ovan vid kunder att han kallt räknade med att vi måste ha kommit fel. Tillslut blev vi insläppta, och leddes bak i lokalen. Till en plats med hyllmeter av smålådor med allehanda pryttlar som förmodligen inte flyttats sedan 70-talet eller nåt.
Mannen muttrade vid sin dator. Han hade inte blanka 200 watts lampor. Men han hade matta. Nej, han hade inga matta 200 watts lampor. Men han hade 150 watts. Eller nä, han hade inte det. Eller jo, det hade han visst.
Han kollade vad det kostade. De tog inte kort. Vi gick och tog ut pengar. När vi kom tillbaks hade han glömt vad han sa att det skulle kosta. Vi påminde. Han berättade att de inte brukade ha kunder. Nä, sa vi. Sen gick vi.