En mycket gammal man skulle ta spårvagnen över bron.
Han frågade en ung kvinna om vagnen han satt på var rätt vagn. Han tyckte det kändes underligt att behöva fråga om vägen när han vuxit upp på denna platsen för många herrans år sen. Den unga kvinnan svarade kort och lite lagom trevligt. Inte mer än vad som behövs. Jag tänkte att jag gärna hade suttit bredvid den gamle mannen och hört honom berätta om fiken som funnits förr där det spelades musik för jämnan. Nu hörde jag bara fragment som inte var menade för mig, utan för tjejen med öron som helst ville ha tyst omkring sig.
En man steg på när en annan steg av. Jag såg honom inte eftersom ryggen inte har några ögon. Med de som satt framför mig hojtade på den nypåstigne. De kände honom. De var ett par med en nyfödd i vagn. Mannen som klev på var en väldigt stor man. Han såg ut som världens bäste ultimate fighter, fick jag höra. Han skröt för pappa mamma och spädbarn hur han inte backade i onödan. Att han häromdagen hamnat i en hederlig gammal fight med fyra idioter på stan. Han har inte mycket till övers för knivar och vapen, men ett härligt bråk, det backar man som sagt inte ifrån.
Sedan går de över till att prata om hans nyfödda flicka som väntar därhemma. Och hans fru. Nä, de ska inte ha några fler barn nu. Men de bor kvar på samma ställe som innan. Jodå.
En hållplats senare svänger dörrarna upp och en annan sorts gangster stiger på. En med ett farligt skägg. Ingen på vagnen känner honom. Han är en ensam gangster. Men inte ensam på vagnen.
Jag ser mig omkring och känner det tydligt. Det är jag, en tant och en spårvagn fylld med gangsters.
Det är tisdag, soligt och stan luktar hästgödsel av ett alldeles särskilt askmoln.