Igår kom Systern och hennes lilla nyföding Hilda. Hilda är inte ens en månad gammal och yttepytteliten.
Efter middagen fick extramormor vakta barnet medan vi andra tog med Systern ut för att visa henne kullarna och Det ensamma trädet.

Det Sociala Fåret mötte oss på toppen. Lika glad som alltid.
Det är fint att han alltid håller hus just där med tanke på att markerna han kan gå på är nästintill oändliga.

Vid Det ensamma trädet är utsikten så maffig att man häpnar. Fadern plockade fram mobilkameran, Systern blickade ut under stum förundran.


Solen gick ner bakom blomstren på ett synnerligen behagfullt vis.

Sedan fortsatte David och jag promenaden ensamma. Vi gick till Sträntemölla som är ett mycket trolskt och vackert vattenfall mitt ute i skogen.

Ni ser ju själva hur jäkla fint det är!

På vägen upp såg jag en groda som jag försökte fånga. Lyckades bara ge den en liten klapp på ryggen innan den skuttade iväg.

Däruppe hade man fin utsikt över fallet.

På vägen tillbaks hade solen försvunnit helt bakom de nyskördade, randiga kullarna.

Vilt blomster i dikesrenen: ett av många favoritmotiv för mig.
Sedan gick vi hem och drack te och spelade Othello.

För några dagar sedan var David och jag och fikade på Mandelmanns trädgårdar. Det är typ världens bästa fik och råkar ligga ett par minuters promenad från min familjs hus.

Så här fint är deras fikarum från utsidan.

Vi tittar närmre.

Och närmre. NU går vi in!

Dåndimpen, så vackert!

Jag drack kaffe och åt världens godaste kardemummasnurra. Världens, I tell you!

David åt också bulle, sen satt han och försökte se het ut med sina ögonbryn.

I taket hängde nästan genomskinliga ljuskronor.

Jag blev som hypnotiserad av detta lövet och tog minst trettio bilder på det ur olika vinklar.

Som den här.

Och den här. Som en liten bit höst mitt i den prunkande grönskan. Mmmm.

Sedan gick vi en sväng i deras andra växthus där de odlade tomater och gurkor. Tomatgången doftade ljuvligt.

Man fick se sig för så man inte trampade i en lerpöl för de hade just vattnat.

När vi kom ut gick vi en sväng i deras blomträdgård. Så vackert, så vackert.

Jag är mycket förtjust i tistlar.

Och fluffiga växter.

Och för att inte tala om stockrosor!
Ja, ni kan ju se hur sagolikt det är. De bakar och lagar maten nästan uteslutande av egna grödor, och istället för läsk kan man dricka hemmagjord fläder-, rabarber- eller hallonsaft. Ojojoj så fint! När jag var inne i huset för att hämta påtår på kaffet hörde jag kvinnan i kassan säga att de just hade gjort en helt underbar glass som man kunde köpa till fikat. Blev lite besviken att jag inte orkade äta det också och att vi inte skulle ha tid att besöka det en gång till innan vi åkte hem. Jag skulle kunna bosätta mig där tror jag. Fika och lukta och vila i grönskan varje dag.

I helgen var det som de flesta säkert vet Way out west. Jag har besökt alla fyra festivaler och i år hade jag vunnit två gratisbiljetter via twitter så jag var så att säga själaglad. Dock var det här första året då jag inte varit fullkomligt lyrisk över akterna. Way out west brukar pricka in alla mina favoriter men i år var det egentligen bara ett band jag var riktigt glad över att få se. Och det var Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. De spelade först av alla på hela festivalen och var helt jävla fantastiska så efter det var det ingen som kunde bräcka det. Här ska ni få se:

Sångaren Alex Ebert var helt fantastiskt flummig. Ett tag gick han ut ur tältet och la sig på gräsmattan och sjöng därifrån. Bara de som hade turen att stå längst ut kunde se honom. Vi andra var glada ändå för det hela var så härligt vrickat.

Killen med banjon spelade en hel hög instrument och så hade han en analog kamera runt halsen som han stoppade in en ny filmrulle i i början av konserten. Sedan fotade han publiken och sina bandkolleger lite då och då. Himla sympatiskt skulle jag vilja säga.

Det var mycket känslor, som synes.

Tjejen som sjunger i förgrunden, Jade Castrinos, var mer än nådigt bedårande och fnittrig. Som en liten katt i solsken, ungefär. Kolla in det här klippet när de uppträder hos Letterman så får ni se hur charmerande och underbar hon är! Lägg sedan på ännu mer festivallycka så kanske ni kan ana hur fantastiskt det var!

De sjöng om Anette som fanns i publikhavet och bad om ord och fick "broccoli" som sedan, mer eller mindre elegant, placerades in i en låt. Så himla fint.

Hela glada högen.

Sedan blev det nåt helt annorlunda. Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir. Väldigt väldigt bra och Jenny Wilson var ascool och ganska rejält lik Annie Lennox dagen till ära.

Hennes saxofonist var helt underbar! Stod inte still för en sekund, spelade tvärflöjt, tamburin och olika rytminstrument och hoppade, klappade och publikpeppade. Man blev lite kär i henne faktiskt.

Värsta coola.

SÃ…N VILL JAG OCKSÃ… HA!

Här pekas det. Tensta Gospel Choir var förstås förträffliga!

På kvällen såg vi IAMAMIWHOAMI som var det mest surrealistiska jag någonsin skådat. På ett bra sätt, tror jag. Jonna Lee som döljer sig bakom det kryptiska namnet rullade runt på en toarullssäng med en stor kamera under henne. Hon sa inte ett ord till publiken, filmades rätt upp i näsan, underifrån och bakifrån.
Alltså det hade kunnat vara bara plågsamt och jobbigt arty farty men jag gillade det verkligen.
Om jag får göra en tolkning så handlade det hela om det mest intima hos en människa. Sex och toapapper. Vad kan vara mer intimt liksom?
Det går inte beskriva för det var mer än lovligt bisarrt.

Här ligger hon och röker, vad jag förmodar ska vara, en "efter sex-cigg" mitt bland allt toapapper. Helt vanligt.

Även här var det mycket känslor.

Sedan var det dags för Prince men honom fick man inte fota. Han är där bakom ljuset i alla fall.
Dag två fotade jag nästan ingenting för inget av banden gjorde mig kollrig. Okej, jag blev lite kollrig av Pulp men vi stod så långt bak att inga bilder blev bra.
Jarvis är dock snyggare än någonsin.

Det händer ganska ofta att jag hittar en kålbild i min mobiltelefon.