Brukar ni också drömma att ni faller?
Utan skyddsnät, utan något att hänga fast vid. Fallet tycks aldrig ta slut.
Brukar ni också drömma att ni drunknar?
Utan luft i lungorna och av någon anledning okunnig i simning.
Brukar ni också drömma att ni blir jagade av en man med kniv medan ni håller på att ta på er era kornblå strumpbyxor och bara har lyckats få på ena benet så att ni liksom hoppar fram på en fot tills ni inser att det är lika bra att låta strumpan fladdra i vinden medan ni springer för allt vad tygen håller?
Och brukar också ni drömma att Danny Devito är en lönnmördare som har fått i uppdrag att mörda er pappa och att han lurar i varje buske, runt varje husknut i en alldeles för stor trenchcoat (han är ju så kort, den där Danny) och med ett gevär i högsta hugg?

Vad skönt, då är jag inte ensam.

Jag står på balkongen och borstar tänderna.
Klockan är 00.10 och det är frost på gräsmattan. Tandkrämen löddrar och fluoret isar på mina läppar.
Jag tittar upp mot himlen och borstar kindtänderna längst in till höger. Det är stjärnklart i natt.
Jag drar in doften av kyla och skorstensrök i mina lungor. Luft som är för kall för att vilja nå ända ner men som gör gott ändå. Och tandkrämen bättrar på svalkan i luftvägarna.
David korsar gräsmattan nedanför. Han har varit och slängt soporna. Det blir fotsteg i frostgräset efter hans steg. Jag tittar på honom uppifrån och låter det kalla tandkrämslöddret bilda en stor tung droppe som långsamt singlar ner tre våningar i novembernatten.
David följer tandkrämsloskan med blicken tills den landar med ett plask precis bredvid hans fötter. Du är ju bäng säger han och ler mot mig.
Ja, säger jag, och går in i värmen igen.

Hittade en bild från i somras som eh, ja, är himla fin.
Yeah!
Vad gör man inte för konsten, liksom.
Detta konstverk döper jag härmed till Poke-a-nose.
Classy, eller hur?

När vi var på väg till spårvagnen stannade jag och fotade. En kvinna kom gående, saktade in och frågade varför jag fotade de anskrämliga husen. Hon såg inte att det var busken framför jag hade fångat i objektivet.
Hennes dotter bodde här på biskopsgården och hon trivdes verkligen inte. Så fruktansvärt fult var det här. Och vad är det egentligen för människor som bor här!?
-Fattiga människor, sa jag. Och sådana som David och mig.
Jag sa att vi trivs bra här.
Jasså, sa kvinnan och kunde inte förstå. Hon sa att ja, det kanske är rätt lugnt här ändå.
Ja, jag har då aldrig märkt av nåt stök här. Och Vårväderstorget är ju jättebra och skogen bredvid och körsbärsallén bakom husen är ju underbar.
Jo, jo, det har ju kanske rätt i
Folket här är vänligt också, påpekade jag för hennes misstroende öron och ögon.
Jag berättade att jag även bor närmare stan i ett område som anses bättre och finare, men att jag inte trivs alls lika bra där.
Hon kunde inte förstå mina ord, det syntes.
Hon tyckte spårvagnarna var så äckliga, under all kritik sa hon. Hon var från en stad där spårvagnarna alltid var rena.
En mindre stad med mindre folk som kan ge slitage, sa jag.
Vi pratade länge. Vi var varandras motpol på nåt vis. Hon avskydde, vi älskade.
När vi gått tänkte jag: Folk gnäller på förorten, på de slitna husen på människorna som bor där. Men utan att tänka på varför. Det är ju inte förortsinvånarnas fel att husen inte renoverats på alltför lång tid. Och om man "tittar in i fönstren och ser hur förfärligt det ser ut" så har ju inte det med dålig inredningssmak att göra utan på tillgången till pengar.
Nu var detta en rar kvinna och jag tror inte hon menade illa, men jag fick nåt beskt i munnen av mötet. En känsla av att folk resonerar så här: Innerstan är bättre. Där bor bättre människor.
Jag resonerar såhär: Innerstan må vara vackrare och tryggare för att staden har lagt mer av sina pengar där, men bra människor det hittar man överallt.

Spännande hur man kan uppfatta samma plats så olika. Även om man råkar bo i samma hus.