På min väg in till stan gick jag bakom den här mannen som tycktes njuta i fulla drag av den nyanlända våren. Kappan i vinden och händerna nöjt bakom ryggen. Tummarna till och med mös, gned sig mot varandra och riktigt gnuggade in vårluften i huden.

Har äntligen laddat min kamera! Hittade de här bilderna från förra helgen. Reflektioner i en vattenpöl. Och yes, jag vände dem upp och ner.
Lite konstigt att de senaste fotona i min kamera är från dagen innan jag blev förkyld. Sedan dess har jag inte kunnat fota nåt. Känns lite som att ha vaknat upp efter en vecka i dvala. Eller som att den här veckan av tokförkylning inte ens har hänt.
Nu är jag hemma i min egen lägenhet igen och det känns bra.
Nu tänker jag välkomna våren.

Då och då tar vardagen ett ordentligt tag om mina axlar, ruskar om mig och får mina ögon att upptäcka det som lyser omkring mig. Det jag har sagt här förr. Det slitna och vackra.
Det som andra människor tycks ha slutat se. Som om det bara är det blanka och välpolerade som är värt vår uppmärksamhet.
Mitt hjärta ömmar idag för den repade spårvagnskuren vid hållplats Rambergsvallen.
Insvept i solsken som gör alla ärren synliga.

...här zoomar vi in på kontrasterna. Och de är allt annat än dystra.