Här har ni filmen!
Årets tema var Medmänsklighet, vilket vi hade mycket svårt för. Allt kändes kvalmigt tills vi kom på den här idén.
Vi blev färdiga redan igår kväll vilket kändes konstigt eftersom vi var inställda på att jobba hela natten.
Men då är vi ju faktiskt utvilade idag! Och ikväll blir det föllsekalas med kakor och te!

Ja, vad tycker ni nu om filmen?

Köpte tigerbalsam för framkallandet av elefanttårar. Åkte till en ruffig plats och ställde i ordning för vår scen.
Sedan inleddes några timmar intensivt bölande, och vet ni; även låtsastårar ger huvudvärk. Det har nog med inlevelsen att göra. Det påverkar en på riktigt.

Nu klipps det, spelas in extra ljud, fixas och trixas.
Förra året hade vi en miljon småscener över ett långt tidsintervall. Idag har vi en scen som löper i realtid. Och så är det bara David och jag. Det var nåt fint över det. Vi jobbar bra ihop, vi är lika självkritiska, och vi gör gärna om varje del flera gånger om det skulle behövas.

Nu är jag så trött. I huvudet, i tårkanalerna. Frusen och brännhet på samma gång.
Den här filmen blir inte lika komisk som förra årets, det får ni vara beredda på. Men helt humorlöst är det givetvis inte.

En bonusbild från fotosessionen ni såg i förrförra inlägget.
Istället för solen är det datorns ljus vi fångat mellan våra hakor och bröst.
Får lite förstora upp och göra till en gigantisk plansch-vibbar av den här.
Modern love och sånt, ni vet. Och så ett hjärta på det: <3

I somras lyssnade jag mycket på låten We are the Battery human av Stornoway. Den blev som mitt ledmotiv när jag med raska steg promenerade till jobbet med spotify i hörlurarna. Och det är ju lite fint, för låten handlar om just det: att alltid vara uppkopplad. Att ständigt vara beroende av batteritid och internet och datorer och allt vad elektronik heter.
Jag har tänkt så mycket på det där. Jag älskar internet, jag är helt klart beroende av det, men samtidigt är naturen så oerhört viktig för mig. När jag kommer ner till Österlen så är det som om min kropp blir alldeles lugn och lycklig. Samma sak när hösten kommer och jag drar ner den friska luften i lungorna.
Jag tror det är viktigt att hitta den där vägen där båda sakerna får plats. Självklarheter, jag vet, men ibland fångas man i jobb, i internet, i stress och glömmer att man faktiskt kan blanda upp detta med skogsluft och havslukt.
Så, i juli tog David och jag de här bilderna. Som en liten tribute till Stornoway och deras fina låt We are the Battery human.

Och här har ni texten:

Where are we going this fine morning? What are we doing this fine day?
We're doing the same as every morning!
We're staying inside on this fine morning. Staying inside on this fine day.
We'll stare at a screen, like every morning.

And outside the window, spring is here, And we're gonna hibernate all year.
Under a pile of A4 snowflakes.
Cause we're the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range. Free range. Whoa.

We've got the whole world at our fingers. We've got the whole world in our hands.
We get the blues as we grow richer.
Cause we need to fix our loose connection. Out in the natural World Wide Web.
Where humans evolved in three dimensions.

We were tuned in by natural selection. And we need to go online each day.
But inside we don't get no reception.

So join the new revolution, revolution! To free the battery human.
Cause we were born to be free range, free range! Whoa.
We are the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range, free range! Whoa.

Och nu tänkte jag skicka de här bilderna till Stornoway och hoppas att de blir glada...