Jag står på spårvagnshållplatsen och väntar på nästa vagn. Två minuter kvar. På hållplatsen tvärs över spåret står en man som har en rinnande nos. Det vet jag för jag såg honom snyta sig. Sedan slängde han näsduken på marken. Han tittade på den där den låg vitare än snön. Han såg sig omkring. På folket som stod och väntade på vagnen. Ingen tittade på honom. Det var bara jag som gjorde det där från andra sidan, och det märkte inte han. Men han skämdes ändå. Det syntes. Han verkade fundera: Vågar jag böja mig ner och plocka upp den. Tänk om nån ser.
Han tänkte lite till, sen böjde han sig ner, plockade upp näsduken och letade upp en soptunna att skamset slänga den i.

Väl inne i stan. På väg mot ett fik där jag ska äta en semla och samtala i tre timmar med en ny god vän.
Två fjortistjejer skrattar förbi mig. De skrattar så de verkar få andnöd. De går som om de vore berusade men det är de inte. De är bara fjortisar.

En ung man passerar på min vänstra sida. Han säger till sin vän Jag är fortfarande störtkär.

Jag är nu på väg hem efter semla och fika. Fem poliser trycker in en alkoholpåverkad man i en bil samtidigt som en till synes drogpåverkad kille släntrar förbi och med en barnslig röst säger till mig Vi ska döda deras barn. Polisens. Vi ska döda deras barn.

På spårvagnen hem sedan. Det är trångt. Många som ska hem från sina jobb. Bland annat en kvinna som ser precis ut som David Spade.
Ett par gymnasietjejer bakom mig pratar om sina betyg. -Varför fick du vg när jag bara fick g? -För att jag är bättre på att skriva än dig. Jag har en bättre känsla för språket.

Precis innan jag ska gå av ser jag en kvinna jag sett förut. För ca ett år sen på en spårvagn. Jag känner igen hennes frisyr. Det är en fin, stillsam frisyr. Med klämmor och stort hårsvall. Jag minns att jag tänkte Hon har hittat en frisyr som passar henne väldigt bra.
Det tyckte nog hon också eftersom hon hade kvar den ett år senare.

En buddhistisk munk klev på spårvagnen en kall, ruggig, ovanligt grå novemberdag på Hisingen. Det tunna tyget i hans starkt lysande orangea dräkt fladdrade i vinden. Kylan letade sig förmodligen in under kanten och upp längs hans ben. Han hade ingen jacka på sig. På huvudet satt en grå yllemössa och hans händer bar rejäla handskar. Han fick kämpa för att få upp spårvagnsdörren, sen försvann han i vagnens framfart.
Det kan inte vara lätt att vara buddhistmunk i det här vädret.

Den senaste tiden har det pratats mycket om att vi måste sluta konsumera så otroligt mycket. Dels på grund av vår ekonomi men också mycket på grund av miljön. Det jag slås av när jag läser tidningar och ser på tv är att människor verkar behöva något annat än just miljön och ekonomin att hänga upp tankarna på för att kunna följa detta.
I en inredningstidning härom dagen läste jag om det japanska begreppet Wabi sabi. Egentligen handlar inte wabi sabi enbart om inredning utan är en filosofi (som Feng shui som inte heller bara handlar om inredning) men det är som att folk måste överföra allt som går till någon form av ny köphysteri, inredningstrend eller nästintill en ny religion.
Wabi sabi handlar i vilket fall som helst om att uppskatta det gamla. Det slitna. Det vackra i naturens åldrande. Att man omger sig av saker som åldras med värdighet, och då främst naturmaterial. Att den där möbeln man fått i arv från sin gammelmormor inte behöver bytas ut eller renoveras om. Att den är som den är på grund av dess historia, och det är något att bevara.

Det är ju vad jag alltid har sagt.
Att man inte måste tycka något är fult bara för att det har spruckit lite här och där. Att vinden förändrat ytan på ett hus, att fotsteg har fått trappsteg att bågna. Det är bara tecken på att sakerna använts. Att de har en historia värd att ta vara på.

Det finns ett avsnitt av serien Vänner där Phoebe säger att hon bara köper saker som har en historia, sen lurar Rachel i henne att det massproducerade vardagsrumsbordet hon just inhandlat är ett gammalt apotekarebord, vilket Phoebe givetvis går på och då älskar hon bordet.
Det finns inget värre, enligt mig, än nyproducerade saker som tillverkas och filas ned för att se gamla ut. Det är att fuska till sig en historia. Man vill att ens hem ska se gammaldags ut utan att egentligen vara det.
Jag blandar stilar hej vilt hemma hos mig. Väldigt få möbler i mitt hem är nya. Det mesta är saker jag köpt på loppisar och antikaffärer. Eller så har jag fått ärva från någon vän eller släkting.
Varje möbel i mitt hem betyder något för mig. Det gör inget att det slits lite i kanten, att det knarrar i fåtöljen, det är ju en del av möbelns liv.
Precis som vi människor förändras med åldern.
Ja, om man är villig att plastikoperera sig för att ständigt se ung, färsk (nyproducerad) ut. Ja, då får man väl göra som man vill, antar jag.
Men jag anser att förändringen bara är nåt vackert. Kanske håller jag inte med om detta när det gäller mig själv om ett antal år, men jag vill hoppas att jag står på mig i min åsikt.

Jag har, som några av er kanske redan vet, ett motto som lyder Det som är fult kan mycket väl vara snyggt. Det handlar om just detta. Att se det vackra i allting omkring oss. Jag rekommenderar er en titt på mina inlägg under taggen Fulsnyggt som vuxit sig till en av mina största kategorier här.
Och så hoppas jag att ni tar väl vara på era saker. Behandlar dem som värdefulla, för det är de. Bara de har ett själsligt värde för dig.