Den senaste tiden har det pratats mycket om att vi måste sluta konsumera så otroligt mycket. Dels på grund av vår ekonomi men också mycket på grund av miljön. Det jag slås av när jag läser tidningar och ser på tv är att människor verkar behöva något annat än just miljön och ekonomin att hänga upp tankarna på för att kunna följa detta.
I en inredningstidning härom dagen läste jag om det japanska begreppet Wabi sabi. Egentligen handlar inte wabi sabi enbart om inredning utan är en filosofi (som Feng shui som inte heller bara handlar om inredning) men det är som att folk måste överföra allt som går till någon form av ny köphysteri, inredningstrend eller nästintill en ny religion.
Wabi sabi handlar i vilket fall som helst om att uppskatta det gamla. Det slitna. Det vackra i naturens åldrande. Att man omger sig av saker som åldras med värdighet, och då främst naturmaterial. Att den där möbeln man fått i arv från sin gammelmormor inte behöver bytas ut eller renoveras om. Att den är som den är på grund av dess historia, och det är något att bevara.

Det är ju vad jag alltid har sagt.
Att man inte måste tycka något är fult bara för att det har spruckit lite här och där. Att vinden förändrat ytan på ett hus, att fotsteg har fått trappsteg att bågna. Det är bara tecken på att sakerna använts. Att de har en historia värd att ta vara på.

Det finns ett avsnitt av serien Vänner där Phoebe säger att hon bara köper saker som har en historia, sen lurar Rachel i henne att det massproducerade vardagsrumsbordet hon just inhandlat är ett gammalt apotekarebord, vilket Phoebe givetvis går på och då älskar hon bordet.
Det finns inget värre, enligt mig, än nyproducerade saker som tillverkas och filas ned för att se gamla ut. Det är att fuska till sig en historia. Man vill att ens hem ska se gammaldags ut utan att egentligen vara det.
Jag blandar stilar hej vilt hemma hos mig. Väldigt få möbler i mitt hem är nya. Det mesta är saker jag köpt på loppisar och antikaffärer. Eller så har jag fått ärva från någon vän eller släkting.
Varje möbel i mitt hem betyder något för mig. Det gör inget att det slits lite i kanten, att det knarrar i fåtöljen, det är ju en del av möbelns liv.
Precis som vi människor förändras med åldern.
Ja, om man är villig att plastikoperera sig för att ständigt se ung, färsk (nyproducerad) ut. Ja, då får man väl göra som man vill, antar jag.
Men jag anser att förändringen bara är nåt vackert. Kanske håller jag inte med om detta när det gäller mig själv om ett antal år, men jag vill hoppas att jag står på mig i min åsikt.

Jag har, som några av er kanske redan vet, ett motto som lyder Det som är fult kan mycket väl vara snyggt. Det handlar om just detta. Att se det vackra i allting omkring oss. Jag rekommenderar er en titt på mina inlägg under taggen Fulsnyggt som vuxit sig till en av mina största kategorier här.
Och så hoppas jag att ni tar väl vara på era saker. Behandlar dem som värdefulla, för det är de. Bara de har ett själsligt värde för dig.