När jag först upptäckte Suzanne Vega, någon gång i mitten av 1990-talet, fastnade jag direkt för hennes röst och hennes texter. Hon gjorde stora låtar med enkla attribut. Hennes nakna röst, en berättelse som grep tag i en, och ett språk som var enkelt att förstå utan att vara simpelt drog in mig i hennes musik.
Ikväll sände Svt ett program i en serie som heter Hitlåtens historia. Dagens låt var Suzanne Vegas Tom's diner.
Ett väldigt intressant program. Att en låt med en så enkel melodi och vardaglig text kunnat gripa så många människor. Det är fantastiskt. Den utspelar sig i ett så kort ögonblick av ett liv. Den stund det tar att dricka en kopp kaffe på Tom's restaurant (som förövrigt är samma restaurang som den Seinfeld hänger på jämt i serien).

Då, på 90-talet, hittade jag vinylskivan med Tom's diner i min pappas skivhylla. Visste inte att han hade den ens. Jag spelade den om och om igen på min grammofonspelare i mitt ungdomsrum. Vände på skivan så fort ena sidan tagit slut.
Lärde mig vartenda ord utantill.
Tom's diner och Luka blev soundtracket i mitt liv under den tiden. När jag hör de låtarna idag minns jag så mycket.
Jag minns att jag upptäckte saker om mig själv, jag minns att jag började uppskatta texterna i låtar ordentligt för första gången och jag minns en väldig massa känslor som jag hade under den perioden av mitt liv.
Jag lyssnar fortfarande mycket på Suzanne Vega (hon är med på topp fem-listan över mina favoritartister) och fortfarande dyker samma känslor upp i mig.
Lycka blandat med en väldig massa vemod.

Jag tycker att ni ska gå in på Svtplay och titta på programmet. Det är bara en halvtimme långt, och mycket sevärt!

Här kan ni se ett liveframträdande från 1986 med Tom's diner.


Här kan ni se musikvideon till Luka

Och här kan ni höra en av hennes lite nyare låtar, Headshots, som är en fantastiskt fin låt.

På en stadsbuss igår. En äldre kvinna stiger på. Hon har vackert grått hår i en kort frisyr. Hennes glasögon är klarröda och det är byxorna med. Hon har hållning som en trettioåring. En vältränad trettioåring. Hon är pigg och ser inte gammal ut annat än i frisyren. Kvinnan framför mig har blonderat hår och pälskappa. Det är allt jag kan se från platsen bakom när hon frågar kvinnan som just stigit på om hon vill ha hennes sittplats. Kvinnan med de röda glasögonen tackar nej. Hon ska bara åka några hållplatser.
Jag tänkte för mig själv att en så till synes frisk kvinna skulle jag aldrig erbjuda min plats till. Det vore ju att förolämpa henne, tänkte jag. Hon såg ju minst lika pigg ut som jag!
När hon sedan ska stiga av reser sig kvinnan med pälsen framför mig och ska också kliva av. Då ser jag hennes ansikte. Hon måste vara nästan lika gammal som den andra kvinnan. Mer smink, modernare, dyrare, kläder. Mån att se ungdomlig ut. Men GAMMAL.
DET är väl ett hån om något!
Jag tänker att om jag hade varit kvinnan med de röda glasögonen hade jag blivit förbannad. Vem tror hon att hon är liksom, lika skrynklig i ansiktet men hon anser sig tydligen vara piggare än jag?
Nåt sånt.
Funderar på det här emellanåt. Det händer att jag reser mig upp för äldre, men man får passa sig tycker jag. Kolla lite extra, läsa av tecknen.

Hon var klädd i märkesjeans och ett slags omlottopp som hölls ihop med en knut i ryggslutet. Under årens lopp hade Banks konstaterat att kvinnor var ganska duktiga på att göra både det ena och det andra med händerna bakom ryggen; de tränade ständigt på att fästa saker som hästsvansar, behåspännen, kläder och krångliga halsband.
-Ur I djävulens sällskap av Peter Robinson


Detta är typ den mest raffinerade sak jag läst, upptäckt, insett, förstått på mycket, mycket länge. Det är ju faktiskt himla spännande. Vad har vi för nytta av detta, evolutionsmässigt? Har vi övat nån del av hjärnan som aldrig annars skulle få nån träning? Jag måste få veta!

På mitt jobb finns det två sorters små vita skålar som passar fint till yoghurten, glassen, oliverna. Det blir sällan några oliver på arbetstid men yoghurt blir det desto mer av.
De här skålarna är väldigt lika varandra. De rymmer ungefär lika mycket, de har samma färg och glasering.
Men jag kan bara äta ur en av dem.
Det är en liten skillnad i formen. På den ena svänger kanten lite utåt, på den andra är formen mjukt rundad inåt.
Det är den med utåtböjda kanter som jag inte klarar av.
Jag har svårt att sätta ord på varför, men den får mig att känna lite obehag faktiskt.
Jag skrattar ofta högt för mig själv när jag står där och ska plocka ned min frukostskål och får rysningar i kroppen när jag ser att jag fått tag på en av de läskiga skålarna. Jag vet ju hur rubbat det är.
Likadant med vissa kaffekoppar. Är de inte mjuka i formen går de fetbort, som man skulle sagt för typ 5 år sen.
Jag vet att många av er nu tänker Shit, den där Lotta Losten är ju galen. Och jo, det är jag. Men jag tror också att flera av er känner igen sig.
Alla har vi våra crazy idéer.
Min kollega till exempel är lite förälskad i brysselkål. David undviker att ha på sig en speciell tröja för att han tror att den ger honom otur. En kompis från folkhögskolan gick omvägar i frukt och grönsaksavdelningen för att han var rädd för bananer.
Folk är galna.

Och nu vill jag veta era galenskaper!
Vad har ni för rent puckade saker för er? Berätta, berätta!
Tillsammans är vi oslagbara!