Gick till stan som vore det 1967.
Förkyldögon. Samma ögon som jag hade på fotona från när jag var typ 5 år och en fotograf kom på besök i den lilla gula villan som var mitt dagis.
Vi gick in till stan över bron idag. Det var inte meningen, ni ser ju att jag har sandaler och inte promenadskor på fötterna, men det hade skett en stor olycka och all trafik var avstängd. Det var märkligt tyst. Det är först när trafiken står still som man inser hur många ljud det brukar vara däruppe.
Efter några svettiga timmar på stan hade spårvagnarna börjat rulla igen och vi åkte hemåt.
Vagnen var full så vi fick stå i mitten, där vagnen har ett dragspel. Det är inte helt lätt att balansera på den där snurrplattan, och precis när jag sa det högt började jag vingla. För att inte ramla rätt in i väggen krängde jag till och råkade hamna på en kvinna som satt på sätet bakom.
Hon blev skitförbannad. Svor en massa. Jag bad om ursäkt. Hon fortsatte muttra och ge mig hatiska blickar. Då blev jag irriterad. Sa Trodde du jag gjorde det med meningen eller?
Hon bara blängde. David påpekade att hon hade hörlurar på sig och förmodligen inte hörde vad jag sa. Hon fortsatte stirra på mig som om jag var djävulens avkomma. Ignorant och elak var hon.
Vi flyttade på oss en bit längre in i gången.

Sen sa David att han läst en studie som säger att folk blir argare och begår fler mord om det är väldigt varmt ute...

Det är som sagt höst nu. Och tid att plocka fram sina favoriter igen.
Som den här väskan. Fyndad för en femma på loppis i Ronneby. Jag hade fyndat en hel del den dagen och hade inte många kronor kvar när denna väskan, bokstavligt talat, flög framför näsan på mig. Kvinnan som strax skulle sälja den till mig hade sträckt ut den framför mitt ansikte precis när jag var i färd med att promenera förbi. Hon såg väl på mig att det hade varit hemskt om jag missat det här fyndet. Fem kronor! utbrast hon innan jag hunnit fatta något.
En tvärbromsning, lite rassel i fickorna och sen var väskan min.
Redan i den sekunden fick den göra nytta. Alla dagens fynd flyttades från min famn ner i trygga väskan.

Det är lustigt, för det går i perioder sådant. Vad man tycker om att klä sig i och vilka väskor som blir ens följeslagare för stunden.
Just nu är det den här trasmatteväskan i fantastiskt varma färger. Och varje dag jag använder den får jag komplimanger från de mest skiftande personerna.
Det måste vara ett mycket gott tecken, tänker jag.

Är inte detta världens finaste skor, så säg?!
Köpta på nån loppis för en herrans massa år sedan.
Varje höst plockas de fram ur garderoben och ger mig skoskav och träningsvärk i skenbenen. Det är nämligen så att jag aldrig har skor som inte är helt platta. De här har en liten klack som säger chickechack när man går gatan fram. Det låter så fint och jag känner mig urtjusig i dem. Men träningsvärken är en tydlig påminnelse om hur ovan jag är vid klackar. Det är löjligt ju!
Om ett par dar är det problemet ur vägen, men skoskaven kommer aldrig ge sig. Så är det. Mina fötter är töntiga. Klena. Mesiga. Idiotfötter som aldrig begripit termen "gå in ett par nya skor". Det är meningen att fötterna ska vänja sig!
Plågorna till trots så är detta mina Nu-är-det-höst-nu-plockar-jag-fram-finskorna-skor.
De, precis som mina hattar, är för mig klara bevis för att hösten är den bästa av alla årstider!