Gick till stan som vore det 1967.
Förkyldögon. Samma ögon som jag hade på fotona från när jag var typ 5 år och en fotograf kom på besök i den lilla gula villan som var mitt dagis.
Vi gick in till stan över bron idag. Det var inte meningen, ni ser ju att jag har sandaler och inte promenadskor på fötterna, men det hade skett en stor olycka och all trafik var avstängd. Det var märkligt tyst. Det är först när trafiken står still som man inser hur många ljud det brukar vara däruppe.
Efter några svettiga timmar på stan hade spårvagnarna börjat rulla igen och vi åkte hemåt.
Vagnen var full så vi fick stå i mitten, där vagnen har ett dragspel. Det är inte helt lätt att balansera på den där snurrplattan, och precis när jag sa det högt började jag vingla. För att inte ramla rätt in i väggen krängde jag till och råkade hamna på en kvinna som satt på sätet bakom.
Hon blev skitförbannad. Svor en massa. Jag bad om ursäkt. Hon fortsatte muttra och ge mig hatiska blickar. Då blev jag irriterad. Sa Trodde du jag gjorde det med meningen eller?
Hon bara blängde. David påpekade att hon hade hörlurar på sig och förmodligen inte hörde vad jag sa. Hon fortsatte stirra på mig som om jag var djävulens avkomma. Ignorant och elak var hon.
Vi flyttade på oss en bit längre in i gången.

Sen sa David att han läst en studie som säger att folk blir argare och begår fler mord om det är väldigt varmt ute...