Novembers Månadens djur är en dubbel rackare! Siamasken!
Många tror att Siamasken bara är en felbildad mask, men de kunde inte ha mer fel. Det finns faktiskt tusentals exemplar av denna besynnerliga varelse med två huvuden.
Tyvärr, får man väl kanske säga, eftersom det är ett ytterst olyckligt djur. De båda ändarna har varsin hjärna med varsin vilja och lika mycket hat till den andra. När den ena vill till höger, vill den andra till vänster och tvärtom.
De hatar varandra så till den milda grad att de med största sannolikhet skulle ha bitit av sig själv på mitten för att bli av med det andra huvudet, om det inte vore för en livsviktigt detalj.
De kan inte leva utan varandra.
Den ena änden kan dricka men inte tugga, den andra änden kan tugga men inte dricka.
Detta leder till en enorm bitterhet dem emellan och i Siamaskarnas hjärnor finns inte tillstymmelse till försoningstankar. De fortsätter som de alltid gjort och försöker att inte låtsas om den andres existens. Detta visar sig dock vara mycket svårt. För inte nog med att de behöver varandra för att överleva, de använder sig av varandra i en annan aspekt också. Avföringen. Den enas föda kommer ur den andras mun och vice versa. En dagligen återkommande anledning till storbråk.
Siamaskens liv kan te sig fullkomligt miserabelt för oss, men det finns ändå en liten ljusglimt i tillvaron. Siamasken älskar att dansa.
När en annan varelse, såsom en människa eller något fyrbent djur, rör sig precis ovanför Siamasken där den befinner sig under marken, bildas rytmer som går som elektriska vågor genom siamaskens kropp. Alla bekymmer och allt hat försvinner för en kort stund och Siamasken dansar lyckligt och med en otrolig musikalitet. Bitterheten är då som bortblåst, men så fort stegen ovan jord försvunnit utom hörhåll rycks Siamasken tillbaks till den bistra verkligheten igen.
Således finns de allra flesta siamaskarna i storstäder eller andra platser med mycket djur på. Obefolkade ställen blir snabbt av med sin Siamaskpopulation på grund av att Siamaskarna tar död på varandra och därmed utrotar sig själva.
Det är en sorglig livshistoria och vi får, för Siamaskens skull, hoppas att evolutionen löser deras problem så att de i framtiden kan få ett harmoniskt och lyckligt liv tillsammans.

Så var han alltså här! Månadens djur Oktober är inget mindre än en Duncan. Eller Schweizisk arméko, som den också kallas.
Duncan har tagit ordet anpassning till helt nya nivåer. Det krävs nämligen specialkunskaper för att kunna överleva generation efter generation djupt in i mörka grottor.
Duncan har genom år av förtvivlan och svält utvecklat kroppsdelar som på många vis påminner om de verktyg som vi människor använder oss av i vardagen. Händerna är formade som skiftnycklar, de före detta klövarna har med tiden blivit tänger, halsen fungerar som en spiral som går att töja ut för att kunna nå saker långt bort och svansen är mycket tunn och slittålig och används med fördel som ett rep.
Förutom dessa tydliga "verktyg" är Duncan även utrustad med ett fantastiskt luktsinne, skarpt mörkerseende och en enorm hörsel.
Med dessa fysiska styrkor skulle man kunna tro att Duncan levde ett skrytsamt liv mitt i rampljuset men så är inte fallet. varje varelse har sin akilleshäl och så också Duncan. En överdriven blyghet och rädsla håller Duncan i ständigt mörker. Grottorna lämnas aldrig och Duncan håller sig för sig själv. De få människor som har sett en Duncan har hänförts av dess kroppsliga perfektion och de möjligheter denna för med sig. Flera, av människorna kallade, räddningsaktioner har skett men vid dessa tillfällena har den schweiziska armékon redan varit långt bort och omöjlig att återfinna.
Ingen kan riktigt med säkerhet säga vad som kom först: skiftnyckeln eller Duncans händer men en sak är i varje fall alldeles klar och det är att ingen annan varelse på jordens yta är så perfekt utvecklad för sin omgivning som Duncan.

Det finns uppskattningsvis 250 Duncans kvar idag. Ingen exakt siffra finns dock att tillgå på grund av Duncans rädsla att bli sedd. Den lilla grupp Duncans som vi vet om lever tillsammans i flock. De har byggt gångar och krypin i grottväggarna och har skapat ett samhälle som enligt ögonvittnen ska vara något makalöst. Tidigare hölls deras enorma sal öppen men då människor började ta sig in och sprida ordet om Duncans existens dröjde det inte länge innan en stark mur rests som ett skydd mot omvärlden. Det lilla vi vet berättar om en sagolik känsla för estetik och hemtrevnad.

Eftersom livet i grottorna är så påfrestande finns det inte mycket annat liv där. Duncan livnär sig således inte alls på animalisk föda utan deras huvudintag består främst av kristaller och en särskild växt som Duncan lyckats odla utan tillgång till solljus.

Duncans folkskygghet för dock med sig ett större problem: Ingen kommer någonsin veta om djuren fortfarande är vid liv eller om arten dött ut helt och hållet. Således kan inga insatser sättas in förrän det möjligtvis är för sent.
Duncans otroliga förmåga till utveckling talar å andra sidan för ett långt och lyckligt liv.

Om ni tittar närmre på ciggen i Sara-Vides hand på översta bilden så ser ni, hur cigaretten blir som en del av väggmålningen. En målad rökpuff som helt utan vår vetskap trädde fram på väggen.
En vägg som är så full av färger och mönster att mina två vänner knappt syns, trots att de båda är sådana uttrycksfulla personer.
Och sedan att de står där och röker ger mig en chans att springa runt och fota ostört.
Synd på deras lungor, men fint för konsten.

Sara-Vide hade idag vernissage på Röda Sten. Sonja och jag gick dit i egenskap av fanbase. Vi drack en massa öl i solen och pratade feminism, bloggar, utvik, twitter och snusk.Och så tittade vi givetvis på Sara-Vides fantastiska målningar.
Tänk att Sara-Vide och jag har aldrig träffats förr och ändå känns det som vi har känt varann hur länge som helst. Och Sonja, vi har ju alltid känt varann! Känns det som.
Det där nätet alltså. Vilken underbar plats det är!