Så var han alltså här! Månadens djur Oktober är inget mindre än en Duncan. Eller Schweizisk arméko, som den också kallas.
Duncan har tagit ordet anpassning till helt nya nivåer. Det krävs nämligen specialkunskaper för att kunna överleva generation efter generation djupt in i mörka grottor.
Duncan har genom år av förtvivlan och svält utvecklat kroppsdelar som på många vis påminner om de verktyg som vi människor använder oss av i vardagen. Händerna är formade som skiftnycklar, de före detta klövarna har med tiden blivit tänger, halsen fungerar som en spiral som går att töja ut för att kunna nå saker långt bort och svansen är mycket tunn och slittålig och används med fördel som ett rep.
Förutom dessa tydliga "verktyg" är Duncan även utrustad med ett fantastiskt luktsinne, skarpt mörkerseende och en enorm hörsel.
Med dessa fysiska styrkor skulle man kunna tro att Duncan levde ett skrytsamt liv mitt i rampljuset men så är inte fallet. varje varelse har sin akilleshäl och så också Duncan. En överdriven blyghet och rädsla håller Duncan i ständigt mörker. Grottorna lämnas aldrig och Duncan håller sig för sig själv. De få människor som har sett en Duncan har hänförts av dess kroppsliga perfektion och de möjligheter denna för med sig. Flera, av människorna kallade, räddningsaktioner har skett men vid dessa tillfällena har den schweiziska armékon redan varit långt bort och omöjlig att återfinna.
Ingen kan riktigt med säkerhet säga vad som kom först: skiftnyckeln eller Duncans händer men en sak är i varje fall alldeles klar och det är att ingen annan varelse på jordens yta är så perfekt utvecklad för sin omgivning som Duncan.

Det finns uppskattningsvis 250 Duncans kvar idag. Ingen exakt siffra finns dock att tillgå på grund av Duncans rädsla att bli sedd. Den lilla grupp Duncans som vi vet om lever tillsammans i flock. De har byggt gångar och krypin i grottväggarna och har skapat ett samhälle som enligt ögonvittnen ska vara något makalöst. Tidigare hölls deras enorma sal öppen men då människor började ta sig in och sprida ordet om Duncans existens dröjde det inte länge innan en stark mur rests som ett skydd mot omvärlden. Det lilla vi vet berättar om en sagolik känsla för estetik och hemtrevnad.

Eftersom livet i grottorna är så påfrestande finns det inte mycket annat liv där. Duncan livnär sig således inte alls på animalisk föda utan deras huvudintag består främst av kristaller och en särskild växt som Duncan lyckats odla utan tillgång till solljus.

Duncans folkskygghet för dock med sig ett större problem: Ingen kommer någonsin veta om djuren fortfarande är vid liv eller om arten dött ut helt och hållet. Således kan inga insatser sättas in förrän det möjligtvis är för sent.
Duncans otroliga förmåga till utveckling talar å andra sidan för ett långt och lyckligt liv.