Idag har det varit en fin dag.
Fick mail från kvinnan i Kalifornien som köpt ett smycke av mig. Hon ville bara skriva lite. Berätta att hon upptäckt att jag bor i Sverige "It's almost on the other side of the world!" och så undrade hon om vi hade mycket snö här (jo tack). Hon skrev också att hennes nyinköpta vantar i Alpaca-ull var lite för varma för klimatet där hon bor, men de funkade fint för de nattliga hundpromenaderna hon tog.
Alltså, blir man inte helt varm i hjärtat av sånt här! Jag mailade tillbaks och bifogade en bild på snön. (Den från några inlägg längre ner här, på mamman som drar sitt barn i pulka)

Sedan ringde en telefonförsäljare. Samtalet löd som följer:
Jag: Ja, det är Lotta.
Telefonförsäljaren: Ja, hejsan! Host. Host host. Hosthosthost.
Sen la hon på.

Jag har också fått flera smyckesbeställningar av vänners vänners vänner och twittrare och kolleger.
Jag har bakat pepparkakor på jobbet.
Och när jag kom hem från jobbet kl 22 bakade David scones.

Ibland rår kylan därute inte på värmen inombords.

Väntade på David i Brunnsparken. Hade med mig kameran och tänkte att tjugofem minuters fotograferande går kvickt. Migränen i mitt huvud var inte jättenöjd, men jag lyssnade inte. Jag fotade duvor på bänkar och bänkar utan duvor. Bland annat. Jag fotade andra saker också. Mina fingrar var helt stela av köld. Jag andades på dem och gned dem mot varandra. Måttlig förbättring.
Migränen blev bara värre. Jag började må illa också. Kylan och huvudvärken tog över hela min kropp och gjorde det omöjligt att tänka. Det var som att jag inte längre begrep vad jag höll på med. Hela jag rörde mig med en tröghet som gjorde det svårt att ens ta ett steg framåt.
Tills det plötsligt slog mig: jag behöver ju inte vänta UTOMHUS. Jag kan ju för sjuttsingen gå in i Nordstan!
Promenerade direkt till Åhléns och köpte en någorlunda smickrande mössa och ett par vantar. Kände hur käken slappnade av lite, att hjärnan långsamt tinade och synapserna hittade rätt vägar igen.
Ibland är jag pantad, men den här kylan gör mig fan riktigt korkad!

(Och jag hörde att de hade -21 Jönköping idag. Jag skulle dö.)

Brukar ni också drömma att ni faller?
Utan skyddsnät, utan något att hänga fast vid. Fallet tycks aldrig ta slut.
Brukar ni också drömma att ni drunknar?
Utan luft i lungorna och av någon anledning okunnig i simning.
Brukar ni också drömma att ni blir jagade av en man med kniv medan ni håller på att ta på er era kornblå strumpbyxor och bara har lyckats få på ena benet så att ni liksom hoppar fram på en fot tills ni inser att det är lika bra att låta strumpan fladdra i vinden medan ni springer för allt vad tygen håller?
Och brukar också ni drömma att Danny Devito är en lönnmördare som har fått i uppdrag att mörda er pappa och att han lurar i varje buske, runt varje husknut i en alldeles för stor trenchcoat (han är ju så kort, den där Danny) och med ett gevär i högsta hugg?

Vad skönt, då är jag inte ensam.

Jag står på balkongen och borstar tänderna.
Klockan är 00.10 och det är frost på gräsmattan. Tandkrämen löddrar och fluoret isar på mina läppar.
Jag tittar upp mot himlen och borstar kindtänderna längst in till höger. Det är stjärnklart i natt.
Jag drar in doften av kyla och skorstensrök i mina lungor. Luft som är för kall för att vilja nå ända ner men som gör gott ändå. Och tandkrämen bättrar på svalkan i luftvägarna.
David korsar gräsmattan nedanför. Han har varit och slängt soporna. Det blir fotsteg i frostgräset efter hans steg. Jag tittar på honom uppifrån och låter det kalla tandkrämslöddret bilda en stor tung droppe som långsamt singlar ner tre våningar i novembernatten.
David följer tandkrämsloskan med blicken tills den landar med ett plask precis bredvid hans fötter. Du är ju bäng säger han och ler mot mig.
Ja, säger jag, och går in i värmen igen.