Jag vaknade med skogsabstinens.
Hängde kameran runt halsen och letade upp första bästa skog. En plats vid en bäck där jag lekte mycket som barn. En skog som jag förut inte vågat gå så långt in i, av rädsla att tappa bort mig själv. Idag fanns inte den rädslan, jag rent av välkomnade borttappning!
Jag fick en gren i ögat när jag valde de smalaste stigarna som började med människospår men övergick i rådjursklövar. När jag insett det lyfte jag huvudet och såg två rådjur skutta iväg bakom ett berg. Jag funderade ett slag på att vända om men tänkte: Det är för sent nu. Jag ska tappa bort mig ordentligt. Jag fortsätter.
Hamnade i en barrskog med en porlande bäck och omkullvälta träd, fick snö på vaderna och undvek att doppa kappan i bäcken.
Sedan upptäckte jag var jag var och blev lite förvånad över hur långt bort jag kommit.
Då gick jag hem genom villaområdena.

Hade en så besynnerlig dröm i natt. Jag har levt med den hela dagen och vet knappt vad den handlade om.
Precis som det kan vara i drömmar är handlingen inte helt ihoppusslad, men känslorna är desto starkare.
Jag befann mig i en skog med tusentals barrträd som reste sig hundra meter upp ur marken. Svarta, helt raka stammar, fuktiga och kala.
Jag pressade mig mellan träden som stod så tätt, så tätt, sida vid sida. Jag visste att det fanns en plats här där skygga skogsvarelser med gråa spetsiga ansikten och fotsida rockar levde. En mytomspunnen gata mellan de allra högsta träden i skogen.
Jag fick kvistar i håret och jag var rädd. Inte för varelserna, men för platsen och kanske något annat, utanför skogen, som lurade på mig, jagade mig. Jag hade bråttom att hitta gatan, jag måste skynda innan de hann ifatt mig.
Plötsligt svischar en skugga förbi mellan träden framför mig. Hundra gråansikten ilar så fort att jag knappt hinner se dem. Det enda jag ser är rockarna när de dyker upp mellan varje träd. Det blir som en elektrisk puls, ett blixtrande framför ögonen. Träd, svisch, träd, svisch, träd, svisch.
Tills det plötsligt är tyst och stilla igen.
Framför mig ser jag platsen.
Jag tar ett sista kliv mellan stammarna och hamnar mitt på den smala gatan mellan de höga, höga träden. Och då:
Håret lyfter sig rakt upp i luften, lungorna flyger upp i halsen, mina ögon tåras och jag kan knappt andas. Min kropp lyfts upp tills bara tåspetsarna nuddar vid marken och det känns som om jag skriker men jag är alldeles tyst. Mina ögon är uppspärrade och jag skrattar och gråter och skriker fast inte ett ljud kommer ur mig.
Det är en fasansfull men kittlande känsla. Det är den lyckligaste stunden i mitt liv och jag är så rädd som jag aldrig varit förr.

Jag lyckas ta ett steg bort från gatan och plötsligt är allt som vanligt igen. Lugnt. Stilla. Grått och fuktigt.
Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande. Samtidigt som det var det mest fruktansvärda, var det också det mest underbara.
Jag har inte längre bråttom. Jag bryr mig inte om omvärlden. Jag struntar i allt, jag måste bara vara där, mitt i det som inte går att beskriva som något annat än en orkan av känslor.
Jag tar ett kliv ut och fångas av det igen. Uppslukas av känslostormen.
Det sista jag ser är hur gråansiktena långsamt närmar sig mellan träden.
Jag är inte rädd för dem, de vill mig inget ont. Jag är en av dem nu.

Ibland när jag sitter och jobbar inser jag inte att berlocken jag håller på med kommer bli perfekt förrän smycket är helt färdigt. Idag gjorde jag den översta burberlocken och jag kan nu inte stirra mig mätt på den. Åh, det är en härlig känsla!

En annan sak jag har funderat på idag är detta:
Ni vet när man tänker Jag lägger den här på ett säkert ställe så att den inte försvinner. VARFÖR gör man så!? Säkra ställen är ju skitsvåra att hitta tillbaks till!


Ps: smyckena ovan hittar ni i min Etsy-butik om det skulle klia i shoppingfingrarna.

Jag har ett stort projekt på gång. Det är hemligt, för om det blir dåligt så vill jag inte ha sagt för mycket. Men helt tyst är det omöjligt för Lotta Losten att vara. Hon funkar inte så!
Projektet har på sätt och vis att göra med fotografi och jag har i flera dagar letat igenom mina gamla foton. Idag kom jag på ett nytt sätt att få fram det jag vill ur mina bilder.

Något jag har tänkt på länge, och som är väldigt fint, är att jag i mina foton kan se ett starkt släktdrag med min morfar. Han är konstnär och jag har vuxit upp med hans målningar omkring mig. Jag tror att dels så har de påverkat hela min uppväxt och fått mig att bli den jag är, men delvis så är det nog nåt genetiskt. Nåt jag fått med mig genom släktband.
Tufft, tycker jag.
Och visst kan ni se penseldragen i fotografierna? MÃ¥lade med min kamera i samklang med naturen.