Jag vaknade med skogsabstinens.
Hängde kameran runt halsen och letade upp första bästa skog. En plats vid en bäck där jag lekte mycket som barn. En skog som jag förut inte vågat gå så långt in i, av rädsla att tappa bort mig själv. Idag fanns inte den rädslan, jag rent av välkomnade borttappning!
Jag fick en gren i ögat när jag valde de smalaste stigarna som började med människospår men övergick i rådjursklövar. När jag insett det lyfte jag huvudet och såg två rådjur skutta iväg bakom ett berg. Jag funderade ett slag på att vända om men tänkte: Det är för sent nu. Jag ska tappa bort mig ordentligt. Jag fortsätter.
Hamnade i en barrskog med en porlande bäck och omkullvälta träd, fick snö på vaderna och undvek att doppa kappan i bäcken.
Sedan upptäckte jag var jag var och blev lite förvånad över hur långt bort jag kommit.
Då gick jag hem genom villaområdena.