Ytterligare en loppisrunda idag. Tyvärr var den inte lika givande som gårdagens.
Vi lyssnade på ett av mina vaga minnen som sa att det finns en loppis vid vägen mot Mölndal. Det vaga minnet hade rätt.
Ett ställe där man välkomnades av den här vyn som fick mig att tänka på gamla skivomslag från 90-talet. Det enda som fattades var en sliten soffa. Och ett band, förstås.
Sakerna på den här loppisen var inte av det fräschaste slaget så att stackars Wilhelm Pepper hade kasserats var nästan överraskande.
Men så såg han ju också vansinnigt tjusig ut där han stod, lutad mot en turkosblå container.
Eftersom inga tangenter funkade så fick väl käre Wilhelm förlita sig på sitt vackra utseende istället.

Med solljuset kommer livsenergin!
Bara en sån sak som att sitta vid frukostbordet och titta mot fönstret och se solsken genom transparent gardin och tänka att den där krukväxten ser lite ut som en hand som pressar sig mot immig duschkabin i vilken skräckfilm som helst.
Och på stan sedan där det är så torrt så att dammet yr på gatorna och folk omkring har börjat prata med varann och lyfta blickarna igen.
Jag vet att jag är beroende av det här. Jag vet också att jag inte mår bra av det evighetsgrå som är Februari. Jag finner ingen inspiration utåt av den tiden. Istället samlar jag min kreativitet inom de fyra väggarna, tills den dagen det lättar. Jag har kunnat göra smycken och tänka klart när det gäller mitt hantverk men längtat efter de andra delarna som fattas mig under vinterhalvåret.
Och så plötsligt: Jag känner hur intrycken rinner in i mig igen. Med ljuset och luften och fågelkvittret. Samlas som en varm boll i mitt bröst och sprider sedan ut sig i hela mitt väsen.
Det är nu det börjar: Nu kläcks årets kull av vårskrik och jag kan intyga att den är extra stor i år!

Först inget, sen allt.
Klockan var helt plötsligt 18 utan förvarning.
Vad hade egentligen hänt innan dess? En berlock blev gjord. Det var väl allt tror jag.
Efter 18 däremot: Vi flyttade möbler, städade, diskade, åt kladdkaka, packade, röjde, fick en glödlampa att explodera och en skållhet glasskärva lämnade en blåsa på min hand.
Vi arbetade hårt i flera timmar för imorgon kommer en målare och piffar väggarna och han ska ju ha arbetsyta.

Sedan var klockan halv elva på kvällen och vi tog kassarna mot nästa hem.
När det började droppa mjölk ur min väska var det så jag ett kort ögonblick ville sätta mig där på parkeringen i svinkylan och gråta med mjölkdränkt kamera i knät.
Jag gjorde inte det. Satte mig istället på duschgolvet och vred mjölk ur mina sista rena trosor och strumpbyxorna som jag inte ens tagit ur förpackningen. Våt papp och mjölkvatten mot bara ben på helkaklat badrumsgolv.

En timme senare sitter jag i soffan som om inget hade hänt.
Och imorgon, måndag, ska jag titta på Gynekologen i Askim för då kan det hända att mitt fittsmycke Blingfittan dyker upp i teverutan! Avsnitt fyra imorgon och allt jag vet är att någon gång i avsnitt 4-6 borde det ske. Ni tittar väl?

Nu är det jag som tar mig en kopp te.
Godnatt på er alla.

Mitt i natten satt jag och facebookchattade med kära gamla Sambon. När tangenterna inte riktigt räckte till tog vi fram telefonerna istället och helt plötsligt hade en och en halv timme gått.
För tio år sedan bodde vi ihop i England. Efter det pratade vi i telefon varenda dag.
Framför allt under tiden vi både skrev C-uppsatser. I varsin stad hade vi hjärnorna fulla av frågeställningar och teorier och behövde någon att bolla idéer med.
Jag läste Teatervetenskap och på den nivån fanns inte mycket hjälp att få, inga klasskamrater att dela sina tankar med.
Det hade kunnat göra mig tokig men tack vare Sambon blev uppsatsen klar och den blev till och med bra!
Varje dag innan vi la på bestämde vi en ny tid vi skulle höras dan därpå. Och varje samtal var minst en timme långt. Ibland två.
Det var rätt häftigt, för ibland hade jag inte förstått hur långt jag kommit i mina uppsatstankar förrän jag formulerade det för Sambon. Så spännande hur tankarna och orden helt plötsligt letar sig ut ur hjärnan och munnen bara för att man får berätta om det för nån. Så var det jätteofta!
Min handledare sa upprepade gånger att Oroa dig inte, din hjärna håller just nu på att tänka massa saker. Jag tyckte först det lät helt knasigt för om jag inte skrev nåt på flera dagar så hade jag ju inte gjort nåt. Men jo då, helt plötsligt i ett samtal med Sambon kom jag på hur det skulle vara, hur det hängde ihop.
Och dan efter ringde jag upp Sambon och hade högläsning i luren.
SÃ¥ himla fint faktiskt.

Vi pratade inte bara uppsatser. Vi pratade nog mest strunt. Men det var säkert så våra hjärnor arbetade...