Innan det började regna och blåsa på det här viset var det en grå morgon med fint ljus och mörka moln. Vi åkte till andra sidan bron, till Hisingen, till Vågmästareplatsen, till rivningsområdet.
Snart skulle jag ta 500 foton av krossat glas, graffitiväggar och bråte, men i bilen på väg dit var det en "lönnäsa" som spelade roll.
Varje gång jag varit iväg på fotoutflykt av olika slag så finns det alltid ett gäng foton i början på minneskortet som är en påminnelse om minuterna innan Det Stora Fotandet tar vid. Som Lönnäsan här. Just då är minneskortet tomt, just då känner jag starkt för en ensam lönnäsa på en bilruta. Men sedan, några timmar senare, är de fotona som bortglömda. Jag har gått helt upp i vad det nu är jag fotograferar och glömt vägen dit.
Sedan kommer jag hem, kollar igenom bilderna och tänker: Just det! Innan allt bråte fanns Lönnäsan.
Nästan alltid är det nåt med de där bilderna som gör att jag inte orkar bry mig om dem sen. Som när man åkt på utlandssemester och ALLTID envisas med att fota ut genom flygplansfönstret och tror man ska ta minnesvärda bilder av moln och frost på glas. Det blir ALDRIG nåt minnesvärt. De bilderna skrotar på minneskortet, tar plats och är endast en påminnelse om att vi en gång i tiden var på väg till det här stora.
Egentligen är det ju fint. Egentligen borde man lyfta fram de bilderna som ett bevis på att det alltid finns något som inspirerar i varje ögonblick, även innan det ordentliga äventyret.
Så, här har ni Lönnäsan.
Innan vi hamnade mitt i fotohimmelriket.

Jag har köpt en sån däringa eltandborste.
Den är ju bra och så. Gör tänderna rena och fina.
Men den är inte riktigt anpassad för att användas samtidigt som man står på balkongen och tittar på stjärnhimlen.
Så jag har köpt en vanlig tandborste för just de tillfällena.
Igår när klockan hade slagit Sent På Natten stod jag där med tandkrämslödder runt munnen. Borstade och tittade på Karlavagnen precis framför mig. Lite längre ner, i huset mittemot, var alla fönster släckta utom ett. Där lyste vita gardiner som ögon i natten.
Fluoret i min mun isade mer och mer, snart skulle det bli outhärdligt. Men inte än.
Det luktade skorstensrök i luften. Göteborgshjulet blinkade i fjärran. På gatan nedanför svängde en lastbil.
Jag tog in allt, alla detaljer, innan fluoret passerade gränsen för vad som är uthärdligt. Då log jag utan att dregla tandkrämslödder och så gick jag in och spottade.

Dagens citat är några dagar gammalt. Systern och jag satt och åt mat på ett himla trevligt nyöppnat stället. Vid bordet bredvid sitter en kvinna som pratar oavbrutet och nog kvalar in som tidernas mest osympatiska människa. Nedan följer några av de godbitar som trillade ur hennes mun:

Jag gillar inte tyskar. De är så oerotiska!

Hon var rädd för att parkera sin cykel utanför för Alla som bor i Farsta är ju tredje generationens pundare.

Sedan frågade hon den vänlige thailändske kocken om de inte hade lite mjukt bröd. Nähä, inte det? Ni har inget ni kan tina upp lite fort?

Det var svårt att fokusera på maten med en sån citatspruta bredvid sig, kan man säga.

Saker som muntrat upp mig alldeles särskilt idag:
Tanten med det stora leendet som hade en vit plastpåse på huvudet som matchade hennes vita kappa perfekt.
Skäggiga damen på spårvagnshållplatsen som var den hon var, alldeles stolt och stark.
Solregnet som siktade in sig på min urringning.