Innan det började regna och blåsa på det här viset var det en grå morgon med fint ljus och mörka moln. Vi åkte till andra sidan bron, till Hisingen, till Vågmästareplatsen, till rivningsområdet.
Snart skulle jag ta 500 foton av krossat glas, graffitiväggar och bråte, men i bilen på väg dit var det en "lönnäsa" som spelade roll.
Varje gång jag varit iväg på fotoutflykt av olika slag så finns det alltid ett gäng foton i början på minneskortet som är en påminnelse om minuterna innan Det Stora Fotandet tar vid. Som Lönnäsan här. Just då är minneskortet tomt, just då känner jag starkt för en ensam lönnäsa på en bilruta. Men sedan, några timmar senare, är de fotona som bortglömda. Jag har gått helt upp i vad det nu är jag fotograferar och glömt vägen dit.
Sedan kommer jag hem, kollar igenom bilderna och tänker: Just det! Innan allt bråte fanns Lönnäsan.
Nästan alltid är det nåt med de där bilderna som gör att jag inte orkar bry mig om dem sen. Som när man åkt på utlandssemester och ALLTID envisas med att fota ut genom flygplansfönstret och tror man ska ta minnesvärda bilder av moln och frost på glas. Det blir ALDRIG nåt minnesvärt. De bilderna skrotar på minneskortet, tar plats och är endast en påminnelse om att vi en gång i tiden var på väg till det här stora.
Egentligen är det ju fint. Egentligen borde man lyfta fram de bilderna som ett bevis på att det alltid finns något som inspirerar i varje ögonblick, även innan det ordentliga äventyret.
Så, här har ni Lönnäsan.
Innan vi hamnade mitt i fotohimmelriket.