Inte behöver man handla i dyra inredningsbutiker för att få ett välinrett hem!
Det räcker med att man tar en promenad på Hisingen.
Man behöver inte ens gå särskilt långt, det räcker med några hundra meter för att hitta en soffa, en teve, en dammsugare, målarfärg och ett par så gott som nya skor.
Inte illa!

När vi var på väg till spårvagnen stannade jag och fotade. En kvinna kom gående, saktade in och frågade varför jag fotade de anskrämliga husen. Hon såg inte att det var busken framför jag hade fångat i objektivet.
Hennes dotter bodde här på biskopsgården och hon trivdes verkligen inte. Så fruktansvärt fult var det här. Och vad är det egentligen för människor som bor här!?
-Fattiga människor, sa jag. Och sådana som David och mig.
Jag sa att vi trivs bra här.
Jasså, sa kvinnan och kunde inte förstå. Hon sa att ja, det kanske är rätt lugnt här ändå.
Ja, jag har då aldrig märkt av nåt stök här. Och Vårväderstorget är ju jättebra och skogen bredvid och körsbärsallén bakom husen är ju underbar.
Jo, jo, det har ju kanske rätt i
Folket här är vänligt också, påpekade jag för hennes misstroende öron och ögon.
Jag berättade att jag även bor närmare stan i ett område som anses bättre och finare, men att jag inte trivs alls lika bra där.
Hon kunde inte förstå mina ord, det syntes.
Hon tyckte spårvagnarna var så äckliga, under all kritik sa hon. Hon var från en stad där spårvagnarna alltid var rena.
En mindre stad med mindre folk som kan ge slitage, sa jag.
Vi pratade länge. Vi var varandras motpol på nåt vis. Hon avskydde, vi älskade.
När vi gått tänkte jag: Folk gnäller på förorten, på de slitna husen på människorna som bor där. Men utan att tänka på varför. Det är ju inte förortsinvånarnas fel att husen inte renoverats på alltför lång tid. Och om man "tittar in i fönstren och ser hur förfärligt det ser ut" så har ju inte det med dålig inredningssmak att göra utan på tillgången till pengar.
Nu var detta en rar kvinna och jag tror inte hon menade illa, men jag fick nåt beskt i munnen av mötet. En känsla av att folk resonerar så här: Innerstan är bättre. Där bor bättre människor.
Jag resonerar såhär: Innerstan må vara vackrare och tryggare för att staden har lagt mer av sina pengar där, men bra människor det hittar man överallt.

Spännande hur man kan uppfatta samma plats så olika. Även om man råkar bo i samma hus.

Göteborg har idag regn som kommer från alla håll. Horisontalt från höger och vänster.
Vissa skulle kanske säga att det är omöjligt, men de har inte varit i Göteborg.

Det hör till ovanligheterna att spårvagnen är tom kl 21 en kväll då regnet vräker ner från en himmel som överrumplat alla.
Jag sitter tyst. På en tom vagn för man inget oväsen.
Jag hinner bli rejält regnvåt på min väg från hållplats till ytterdörr. Min mobil spelar stämningsfull musik för mig men jag kan ändå höra regnet. Det ackompanjerar. Jag går rytmiskt med sandaler som inte är gjorda för regnväder. Hårt går jag. Så att blåsan på min fotsula breder ut sig lite till och svider när det kryper in ett blött litet gruskorn, som en liten påminnelse.
Jag kommer in i trapphuset, hämtar flera dagars post som ser mycket ut men inte är det. För en hög med lokalblad räknas inte som post, tänker jag när jag sparkar av mig sandalerna i hallen.
Jag är hungrig och öppnar kylen. Vet inte alls vad som finns därinne.
Blir mött av ett paket ägg.
Ägg är bra.