Igår fyllde den bästa Beckan 30 år och hade bjudit till picknick på en liten sandstrand vid Röda sten. Jag kom dit i nyinköpt bredbrättad sommarhatt som ni ska få se bild på senare.
Det var en underbar kväll. Här ska ni få se:

Här sitter hon, födelsedagsbarnet.
Bredvid oss på stranden gick en man i badbyxor och krattade sin del av sanden. Sedan tog han sin kasettbandspelare och räfsa och cyklade iväg, som han säkert gjorde varje kväll vid den tiden.
På andra sidan om oss stod en man och fiskade hela långa kvällen utan att få napp.

Jag hade Åsa bredvid mig. Hon var rödhårig och glad.

Nicklas var där.

Picknickmaten var finfin. I en kruka lurade marsvinet Henny som var en hen och en av Beckas födelsedagspresenter.

En Mina vänner-bok för vuxna cirkulerade runt under kvällen. Det var idel kärlek på varje uppslag.

Ni ser ju vad glad hon var!

Åsa var ljuv i kvällssolen.

Sedan vinkades det på Finlandsfärjan som kom åkande.

Finlandsfärjan vinkade inte tillbaka.

Jennys fötter badade i solsken.

Jag tror bestämt de här två tycker om varandra.

När solen gått ner var det dags att skaka av picknickfilten och packa ihop.

Sedan gick vi vidare till födelsedagsbarnets lägenhet där vi fick i uppdrag att lägga till tre låtar var i en spotify-lista. Jag la dit tio.
Det var den aftonen, det. Smått fantastisk i min åsikt.
Igår kväll i punktform:
* Vin till Becka.
* Öl till Lotta.
* Glass till båda.
* Balansgång för mister Duva.
* Solsken till alla.
* Solnedgång för oss som såg.
Jag hade fått vittring på vackra foton och stegade iväg längs vägen mitt ute i ingenstans. Jag muttrade lite om den djupa snön som stod emellan mig och motiven, men tog ett bestämt kliv ut i orörd snö.
Och sjönk djupare än marken runt omkring mig.
Tills jag välte med ena foten fast i ett hål. Jag fångade mig med knät, men kameran gjorde en djupdykning rakt ner i det vita, kalla. Hann inte tänka på knäet, min oro var endast för kameran vars objektiv nu lät oroväckande knastrigt vid beröring. Torkade bort all snön och putsade linsen. Svor lite, gjorde jag nog också.
Sedan tog jag de här bilderna.
Med resultatet på skärmen tackar jag nu snön och imman som gjorde vackert ljus och sudd i bilderna.
Utan fallet hade det inte blivit så bra.
Bulan och skrapsåret på knäet är bara ett bevis på att jag gör vad som helst för konsten.
Och kameran mår prima nu. Den har fått torka ordentligt inne i värmen och hälsar att han är så gott som ny igen.
Samtidigt som jag blir eld och lågor av att fotografera platser som denna så blir jag också förbannad. Hur kan det få se ut såhär? Det är ju inte ens långt ute i ödemarken, det är granne med flera bostadsområden på Hisingen. Det är en promenad på tre minuter.
Det är sorgligt.
Inte skulle det lämnas på det här viset i stan?
Och sedan är det givetvis stor humor i skylten på nedersta bilden.
Tippning förbjuden
Jasså, det säger du?
Den sista bilden i sviten borde bli en affisch! Snygg som satan.
Tackar bockar! Tycker själv den är tjusig. Får nog testa och se hur den ser ut i "förstorat tillstånd".