I helgen var det som de flesta säkert vet Way out west. Jag har besökt alla fyra festivaler och i år hade jag vunnit två gratisbiljetter via twitter så jag var så att säga själaglad. Dock var det här första året då jag inte varit fullkomligt lyrisk över akterna. Way out west brukar pricka in alla mina favoriter men i år var det egentligen bara ett band jag var riktigt glad över att få se. Och det var Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. De spelade först av alla på hela festivalen och var helt jävla fantastiska så efter det var det ingen som kunde bräcka det. Här ska ni få se:

Sångaren Alex Ebert var helt fantastiskt flummig. Ett tag gick han ut ur tältet och la sig på gräsmattan och sjöng därifrån. Bara de som hade turen att stå längst ut kunde se honom. Vi andra var glada ändå för det hela var så härligt vrickat.

Killen med banjon spelade en hel hög instrument och så hade han en analog kamera runt halsen som han stoppade in en ny filmrulle i i början av konserten. Sedan fotade han publiken och sina bandkolleger lite då och då. Himla sympatiskt skulle jag vilja säga.

Det var mycket känslor, som synes.

Tjejen som sjunger i förgrunden, Jade Castrinos, var mer än nådigt bedårande och fnittrig. Som en liten katt i solsken, ungefär. Kolla in det här klippet när de uppträder hos Letterman så får ni se hur charmerande och underbar hon är! Lägg sedan på ännu mer festivallycka så kanske ni kan ana hur fantastiskt det var!

De sjöng om Anette som fanns i publikhavet och bad om ord och fick "broccoli" som sedan, mer eller mindre elegant, placerades in i en låt. Så himla fint.

Hela glada högen.

Sedan blev det nåt helt annorlunda. Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir. Väldigt väldigt bra och Jenny Wilson var ascool och ganska rejält lik Annie Lennox dagen till ära.

Hennes saxofonist var helt underbar! Stod inte still för en sekund, spelade tvärflöjt, tamburin och olika rytminstrument och hoppade, klappade och publikpeppade. Man blev lite kär i henne faktiskt.

Värsta coola.

SÃ…N VILL JAG OCKSÃ… HA!

Här pekas det. Tensta Gospel Choir var förstås förträffliga!

På kvällen såg vi IAMAMIWHOAMI som var det mest surrealistiska jag någonsin skådat. På ett bra sätt, tror jag. Jonna Lee som döljer sig bakom det kryptiska namnet rullade runt på en toarullssäng med en stor kamera under henne. Hon sa inte ett ord till publiken, filmades rätt upp i näsan, underifrån och bakifrån.
Alltså det hade kunnat vara bara plågsamt och jobbigt arty farty men jag gillade det verkligen.
Om jag får göra en tolkning så handlade det hela om det mest intima hos en människa. Sex och toapapper. Vad kan vara mer intimt liksom?
Det går inte beskriva för det var mer än lovligt bisarrt.

Här ligger hon och röker, vad jag förmodar ska vara, en "efter sex-cigg" mitt bland allt toapapper. Helt vanligt.

Även här var det mycket känslor.

Sedan var det dags för Prince men honom fick man inte fota. Han är där bakom ljuset i alla fall.
Dag två fotade jag nästan ingenting för inget av banden gjorde mig kollrig. Okej, jag blev lite kollrig av Pulp men vi stod så långt bak att inga bilder blev bra.
Jarvis är dock snyggare än någonsin.

Igår kom Sydafrika och hennes Christo (även kallad Skridsko) hit. Det var nästan ett år sedan vi sågs sist. Det blev många kramar och mycket kärlek.

Efter thaimat i Olskroken gick vi först en blåsig promenad och sen åkte vi en fullpackad spårvagn till Majorna.


Som vanligt sprang jag omkring och lekte fotograf. En gatspegel kan jag inte motså! Sydafrika och Skridsko är kära i varann.

I Majorna finns ett litet franskt bageri där Sydafrikas syster Sara jobbar. Det blev kramkalas i varmt väldoftande bageri.


Med hätta och baguette.

Sådana här åt David och jag i Frankrike. Jag fick med mig en hem till David och själv åt jag det godaste mandelwienerbröd jag någonsin smakat. Himmelskt!

När vi var på väg mot middag och öl mötte vi Sofia som också ville kramas med Sydafrika.

Vi gick i samlad trupp. De två systrarnas släktskap visar sig tydligt i handgesterna.

Och sen klängdes det lite.

Vi gick till Sinnet. Den här bilden blev suddig men det skiter jag i för jag gillar verkligen känslan i den.

Det var en massa kärlek i omlopp.

Sydafrika och Skridsko. Kärlek, änna.

Det blev lite häng i kvällsol också. Som hämtat från nån fin nittiotalsfilm, tycker jag.

LÃ¥nga skuggor i lazy evening sun.

PÃ¥ sinnet har de en fin neonskylt i taket.

Och lampor i glada färger.

Därute satt systrarna och var snygga.

Jag tror det här är en av mina favoritbilder.

Hon börjar vänja sig vid att jag fotar henne jämt.Bra det, för jag kan inte låta bli när hon är så satans snygg!


Långa samtal i kvällningen.

Sara gillar också kameran.
Sedan var det dags att säga hejdå för kvällen. Vi promenerade mot vagnen i sommaren och det var en sån underbar dag. En perfekt dag, faktiskt.