Tidigt i morse åkte David till Stockholm över dagen. Jag sov vidare.
Efter frukost och dusch tog jag kameran och gick ut.

Med mig hade jag den här fina gamla plåtasken.

Full med smycken som behövde fotas!

Jag såg ut såhär.

Med smink runt ögonen, som alltid när jag fotar. Idag sken solen för fullt vilket givetvis betydde ännu fler kameratårar.

Jag hittade en bäck som var fin och en stubbe att sitta på. Fotriktiga skor hade jag också!

Sedan satte jag igång! Här en ring i champagne och rosa.

En brosch i cerise och honungsgult.

Och en blomberlock i varmsilver och jordbrunt.

Tittade jag upp såg det ut såhär. Fint. Jag tittade upp ofta.

Sedan promenerade jag en annan väg tillbaks. Genom den här fina grinden.

Längs med det här rangliga staketet.

Förbi min egen skugga.

Hela tiden med plåtasken under armen.

När jag kom upp till högsta punkten satte jag mig att vila en stund. Kollade på klockan. Två timmar hade jag varit ute nu. Jag sa högt för mig själv: Hjälp vad vackert här är. Som jag älskar den här platsen!
Testade sedan självutlösaren lite. David den busen hade tagit med sig stativet till Stockholm, så jag fick klara mig med en ojämn stenbumling.

Väl tillbaks på grusvägen fick jag sällskap!

Tidernas mest keliga katt! Den var som förälskad i mig. Ville klättra upp på mig för att trycka sitt lilla huvud mot min hand.

Ã…h.

En spegel! Den går inte låta vara ofotograferad!
När jag tog den här bilden hade jag katten snirklande runt mina fötter. Sedan följde den mig nästan hela vägen hem.
Tack, tack för sällskapet sa jag och vinkade hejdå!

Att vakna till det här. Solljus som sipprar igenom rullgardinen. Det måste vara det bästa sättet att vakna på.
Vi skuttade upp ur sängen, klädde på oss och åkte in till Simrishamn.

Där åt vi frukost. Grov bagel med kalkon. Gott.

David mitt i en bloggpose. Eller så som han posar när han vet att han ska hamna på bloggen.

Han tröttnar så snabbt på finposerandet och testar en annan variant.

Efter diverse ärenden åkte vi hem igen. David tog ett telefonsamtal och jag underhöll mig själv genom att fota telefonsamtalet. Jag är bara liiite jobbig.

Sedan gick vi ut! Det låg fjunsnö på backen. Sådan snö som antingen knastrar när man går på den eller får en att halka till och säga "huuupp!"

Änna undergångsstämning.

Änna blått träd.

Här kan man stå och titta länge.

David vinglar i backen samtidigt som han försöker svara i telefon.

Jag gillar den här dalgången. Den är liksom vacker och lite lustig på en och samma gång. Och det är ju faktiskt den bästa av kombinationer.

Jag var på detta humöret. Ett bra alltså, om någon skulle ha svårt att tolka ansiktsuttryck.

Vi hoppade lite på istäckta gropar. Samma ljud som när man knäcker ytan på en creme brulée. Men högre.
Sedan kunde man kolla på solen genom krispet, om man ville. Och det ville man ju.

Plötsligt fick vi besök! Av den sötaste lilla katten med den korta svansen. David fick gosa, jag fick fota. Bara lite avundsjuk.

När vi kom hem somnade jag på sofflocket.

Sedan lagade vi soppa. Den här fisksoppan. Den var helt vansinnigt god. Kombinationen curry, vitlök, citronskal, blomkål och fisk. Oj.

Jag blåste ordentligt på skeden.
Nu fortsätter kvällen i datorskenet. Spåna lite manus, skriva lite manus och förmodligen en väldig massa slösurfande. Men det är helt okej.