Tidigt i morse åkte David till Stockholm över dagen. Jag sov vidare.
Efter frukost och dusch tog jag kameran och gick ut.

Med mig hade jag den här fina gamla plåtasken.

Full med smycken som behövde fotas!

Jag såg ut såhär.

Med smink runt ögonen, som alltid när jag fotar. Idag sken solen för fullt vilket givetvis betydde ännu fler kameratårar.

Jag hittade en bäck som var fin och en stubbe att sitta på. Fotriktiga skor hade jag också!

Sedan satte jag igång! Här en ring i champagne och rosa.

En brosch i cerise och honungsgult.

Och en blomberlock i varmsilver och jordbrunt.

Tittade jag upp såg det ut såhär. Fint. Jag tittade upp ofta.

Sedan promenerade jag en annan väg tillbaks. Genom den här fina grinden.

Längs med det här rangliga staketet.

Förbi min egen skugga.

Hela tiden med plåtasken under armen.

När jag kom upp till högsta punkten satte jag mig att vila en stund. Kollade på klockan. Två timmar hade jag varit ute nu. Jag sa högt för mig själv: Hjälp vad vackert här är. Som jag älskar den här platsen!
Testade sedan självutlösaren lite. David den busen hade tagit med sig stativet till Stockholm, så jag fick klara mig med en ojämn stenbumling.

Väl tillbaks på grusvägen fick jag sällskap!

Tidernas mest keliga katt! Den var som förälskad i mig. Ville klättra upp på mig för att trycka sitt lilla huvud mot min hand.

Ã…h.

En spegel! Den går inte låta vara ofotograferad!
När jag tog den här bilden hade jag katten snirklande runt mina fötter. Sedan följde den mig nästan hela vägen hem.
Tack, tack för sällskapet sa jag och vinkade hejdå!