I lördags såg vi en fin utsiktsplats på håll som vi beslutade oss för att utforska under söndagen. David har inte höjdskräck.

Jag vågade mig också ut på kanten. Se! Jag kan flyga!

En trappa ledde ner till en grotta vid vattnet. Tyvärr var det galler framför grottöppningen så det blev inga vidare utforskningar.

Vi gick in till stan igen. I en gränd gick en man med en blombukett.

Sent på kvällen gick vi en promenad. Staden glittrade på avstånd och längs med vattnet fanns stora klippor där folk satt och hade picknick eller bara njöt av utsikten.

Där fanns också ett mycket gammalt hopptorn som såg kusligt ut i mörkret.

Igår var det antikmarknad på Cours Saleya. Härlig stämning med galna försäljare som trollade fram mynt bakom öronen på en när man skulle betala.
Jag hittade kristaller från gamla kristallkronor, ett par vykort och en klocka som inte funkar men är vacker att hänga i en kedja om halsen.

När vi trodde vi hade gått igenom hela marknaden steg vi ut på gatan bredvid och där var det ännu mer loppisstånd!
En fin hund sprang omkring och hälsade på alla och visade att han minsann kände alla försäljarna.

Miljön var smått magisk för en loppmarknad.

Överallt fanns skatter att upptäcka.

Sen hittade vi en affär för konstnärsmaterial och David köpte ett skissblock.

Vi satte oss vid en uteservering i gamla stan och åt Socca - Kikärtspannkakor.
Jag hade så vansinnigt ont i mina fötter för jag har ett skoskav som infekterats och fått hela foten att svullna upp. Vi satt där ett slag så jag fick vila och David ritade av ett hus.

På kvällen efter att vi vilat några timmar gick vi ner till hamnen och åt musslor i mängder.

Det här är den fonetiska skiften på Jönköpingska för "Fjäderboa". Det är också en restaurang på Cours Saleya.

Den här mannen har två tänder, säljer grönsaker och blev glad när jag fotograferade honom.

Andra dagen åkte vi till Italienska staden Ventimiglia som ligger en 50 minuters havskantad tågresa bort.

Där har de en jättestor marknad varje fredag.

Staden ligger inklämd mellan höga berg. Det ser inte riktigt verkligt ut när en gigantisk, brant bergsvägg helt plötsligt reser sig rätt upp i luften.

David fyndade en hatt som fick honom att se ovanligt stilig ut. Att han blev tvungen att köpa den för att han bränt sig i huvudet behöver vi ju inte prata om.

Husse, Matte, Vovve såg ut att njuta lika mycket som vi av den fina staden.

Även här hängde det tvätt utmed husfasaderna. En gubbe följde trafiken från sin balkong och kors och tvärs genom luften löpte elledningar.

Och ljuset, åh, ljuset! Allt blir så softat och fint.

Som enorma konstverk, av fönsterluckor och tvätt på tork, är husväggarna.

Tillbaks i Nice på kvällen. Vimplarna är vackra även i mörkret.

Dagen efter åkte vi till Cannes. Där pågår filmfestivalen för fullt. På tåget trängdes vi med amerikanskt filmfolk och fjortistjejer som satt på sig extra många glittriga armband dagen till ära.
Vi stannade bara ett par timmar i Cannes. Det var en märkvärdig stämning där, all denna kändishets ligger inte riktigt för oss. Jag börjar genast tycka synd om de stackars kändisarna som inte har något privatliv. Fast vi fick i alla fall se Mads Mikkelsen prata i mobiltelefon, och så gick vi ordentligt vilse innan vi tog tåget tillbaks till Nice.

Det började regna på eftermiddagen. Efter regnet kom solskenet som värsta klyschan och återigen blev ljuset alldeles magiskt. Vi gick längs havet in till stan.

Små hus och en man i rött.

När vi gick hem hade det hunnit bli mörkt. Vi gick i armkrok och tittade på lyxbåtarna i hamnen och mannen som grävde efter mat i soporna ett kvarter bort.
Ibland undrar man om de som festar på båtarna någonsin ser det märkliga i den ojämna fördelningen av tillgångar.
När vi kom "hem" till den lilla lägenheten tittade vi på amerikanska program dubbade till franska och sen somnade vi till ljudet av hungriga myggor.

Vi har det, så att säga, toppen. Nedan följer bildbevis:

Det finns ett hav.

Det finns balkonger med palmer i blomlådorna.

Det hänger vimplar mellan husen.

Överallt hänger tvätten på tork. Ibland matchar den med husen.

I en gränd satt en man och målade.

David bröt mot gängse regler.

Utsikter med hustak kan man aldrig få för mycket av, verkar vara Nice slogan. Jag håller med.

När Michael Jackson gjorde såhär fick han skäll.

Änglar och kors av varierande storlek håller de döda sällskap.

Någon som hette Elisabeth vilar här. Hennes sten hade gått sönder.

Som hämtat ur ett fotoalbum.

Jag testar trappan. Ljuset är starkt här. Det svider i ögonen, men bilderna blir skarpa och fina.

Utsikten är smått bedövande. Jag drabbas av dåndimpar stup i kvarten.

Överallt ser man gripande bilder.
Det här var vår första dag i Nice.
Det är varm och klibbigt och jag inser mer och mer att min kropp inte mår bra av värme. Som tur var fläktar det mycket.
Och det är verkligen en underbar plats det här. Även fast jag bränner axlarna trots ett tjockt lager solskyddsfaktor 30, myggorna kalasar på min sovande kropp (jag skojar inte om jag säger att jag har ca trettio myggbett varav ett mitt på ögonlocket) och jag mår dåligt av värmen, så är det här en underbar plats att vara på.