Vi har det, så att säga, toppen. Nedan följer bildbevis:

Det finns ett hav.

Det finns balkonger med palmer i blomlådorna.

Det hänger vimplar mellan husen.

Överallt hänger tvätten på tork. Ibland matchar den med husen.

I en gränd satt en man och målade.

David bröt mot gängse regler.

Utsikter med hustak kan man aldrig få för mycket av, verkar vara Nice slogan. Jag håller med.

När Michael Jackson gjorde såhär fick han skäll.

Änglar och kors av varierande storlek håller de döda sällskap.

Någon som hette Elisabeth vilar här. Hennes sten hade gått sönder.

Som hämtat ur ett fotoalbum.

Jag testar trappan. Ljuset är starkt här. Det svider i ögonen, men bilderna blir skarpa och fina.

Utsikten är smått bedövande. Jag drabbas av dåndimpar stup i kvarten.

Överallt ser man gripande bilder.
Det här var vår första dag i Nice.
Det är varm och klibbigt och jag inser mer och mer att min kropp inte mår bra av värme. Som tur var fläktar det mycket.
Och det är verkligen en underbar plats det här. Även fast jag bränner axlarna trots ett tjockt lager solskyddsfaktor 30, myggorna kalasar på min sovande kropp (jag skojar inte om jag säger att jag har ca trettio myggbett varav ett mitt på ögonlocket) och jag mår dåligt av värmen, så är det här en underbar plats att vara på.