Det är något jag har gått och grunnat på ett tag. En sak jag snappat upp. En känsla jag fått när jag pratat med folk om Hösten. Jag har inte tidigare kunnat sätta fingret på känslan. Har haft svårt att uttrycka i ord vad det är jag uppfattat. Vad jag förstått är en allmängiltig känsla hos människor runt om i landet, ja kanske hela världen.

Idag när jag stod och stirrade ner i lövtäckt asfalt kom det till mig. Det jag har förstått är många människors åsikt.
När ett träd står i grönskande prakt, det är då det är fullkomligt. Löven gör trädet helt för ett par månader om året. När löven sedan faller. Då är dess poäng borta. Löven är förbrukade, om man skulle uttrycka sig så. Då gör de ingen nytta längre och trädet är kalt och ofullkomligt till nästa vår igen.

Hemska tanke! Löven är lika vackra på trädet som på marken.
Jag tänker mig lövtäckt asfalt som ett träd som vänts uppochner. Ett träd vars krona ligger utströdd på hård sten, blött gräs eller knastrande grusgång. Färgerna sprids ut på marken så att vi kan se dem bättre.
Som konfetti dalar blodröda lönnlöv mot våra axlar för att lyfta våra sinnen inför den kalla årstiden som stundar. När det är så kyligt att vi böjer våra nackar, lindar in oss i stora halsdukar och går med bestämda steg genom kylan med blicken fäst ner i backen.
Ner på de vackra löven som tittar upp på oss.