Hemma i Jönköping över helgen. På visit, får man väl säga numera.
Jag passade på att gena över barndomsgården.
Den gamla väggmålningen fanns kvar. Minsann.
När jag var liten var den nymålad, speciell, rolig och det finaste på vår gård.
Den är fortfarande speciell och rolig men den är inte längre ny, och om man skulle fråga barnen som lekte i lekparken skulle de nog tycka den nya plaströda lekstugan var det finaste på deras gård.

När jag var fyra träffade jag Johanna där. Hon var bara tre år och hon hade dagmamma i grannhuset. Vi blev bästisar då, på den gröna plätten framför väggmålningen, och vi är bästisar än idag.

Jag hejade på barnen som lekte i den plaströda lekstugan och gick sedan ut genom porten på andra sidan, promenerade förbi parken där jag för länge sedan tappade min mammas barndomsring, och kiosken där jag hittade stöldgods och fick fundera på etik och moral innan klockan ens ringt in till första lektion.
Allt det ska jag berätta mer om någon annan gång.
Idag gick jag hem till mina föräldrar och blev bjuden på världens mest välkomponerade måltid.