Mina föräldrars hus ligger i en sänka och åt ena hållet kan man se en stor skog som sträcker sig långt bort i fjärran. Jag minns när jag var liten och satt på breda balkongräcket med kofta om axlarna i den begynnande hösten.
Jag fascinerades av färgerna på träden. Det var ju inte bara en färg. Det var hur många som helst.
Jag hämtade vattenfärgerna och satte mig för att måla av den mångfärgade skogen. Efter en inte alltför lång tid blev jag tvungen att se mig själv besegrad av naturen. Det var omöjligt att få fram samma fantastiska färgexplosion på pappret som vyn framför mig erbjöd. För det var inte bara träden som var olikfärgade; vartenda litet blad på trädens grenar skiljde sig från varandra. Det skulle aldrig gå att komma ens i närheten av verkligheten.
Jag minns att jag inte blev särskilt ledsen över mitt misslyckande. Det stärkte mig bara än mer i min övertygelse om att hösten är obegripligt vacker och omöjlig att härma och efterlikna.