Först något lättsamt och glatt: Jag har sagt det förr och jag lär tjata om det i evinnerlighet. Hösten är underbar!
Äntligen är jag klädd för vädret! Äntligen är sommaren över! Denna plågsamma tid med fula kläder, ständiga värmeslag och en längtan efter svalka.

Sedan till något annat: Åkte till stan och köpte en fin liten klänningssak.
Åkte spårvagnen hem och planerade stekning av kantareller och uppvärmning av sparrissoppa.
På en hållplats tittade jag ut genom fönstret och fick ögonkontakt. Ögonkontakt med en man med vildvuxet hår, trötta ögon och ett slitet ansikte. Han drack ur en flaska T-sprit Röd. Det var bara ett par klunkar kvar innan flaskan skulle studsa tom mot marken.
Våra ögon möttes. Det stang till i mig. Han såg det. Jag tittade bort för hans liv hade drabbat mig så hårt och jag ville inte visa honom det. Vände ändå tillbaks huvudet. Kände att han redan visste varför jag gjort så. Då kan man lika gärna se varandra i ögonen ordentligt innan spårvagnen börjar åka igen.

Vissa saker träffar mig så starkt. Jag fick kväljningar och tårar i ögonen när vi åkte ifrån hållplatsen och in i mörkret av en tunnel. Mycket kan man försöka förstå men varför en flaska t-sprit kan vara tröstande, nödvändigt, livsviktigt för vissa, det har jag så svårt att sätta mig in i. Och då gråter jag lite på en spårvagn.