Cyklade över bron idag. Göta älvbron. Det har jag inte gjort förut. Har varit feg. Rädd att bli förbicyklad av någon skraltig pensionär på skranglig cykel utan växlar. Rädd för att behöva ge upp och kliva av och gå upp till toppen.

Så töntigt.
Jag glömmer vilka benmuskler jag har. Det var ju inget att oroa sig över. Jag cyklade förbi både pensionär och hurtboll och när jag kom till toppen väntade en underbar, till synes evighetslång, nedförsbacke. Oh, joy!

När jag skulle hem blev det värre. Inte bron - den var lätt som en plätt- men cykelvägarna i innerstan. No joy. Överallt är det spårvagnsrälsar och jag letar febrilt efter närmaste cykelväg, en trottar, vad som helst. Och så när jag befinner mig mitt mellan Brunnsparken och Centralstationen glider mitt framhjul på regnvåt metall rakt ned i ett spår. Och jag välter.
Första tanken: Åh, nej vad pinsamt! Hoppas ingen såg! Jag reser mig upp. Plockar ihop cykeln, ryggsäcken, mobiltelefonen, kroppen. Skrubbsår på knät. Ingen smärta än. Den kommer väl sen.
Andra tanken: Varför är det ingen som ser mig? Ingen som undrar hur det har gått?

Leder cykeln till närmsta cykelväg, trottoar, vad som helst, och cyklar hem med ett brännande skrubbsår på högerknät. Att trilla med cykeln får mig att minnas hur det kändes att vara barn. Att ha skrubbsår på knäna då var vardagsmat. Idag händer det nästan aldrig och jag blir mer rädd nu än jag blev som barn. Jag tänker på det när jag cyklar tillbaks över bron. Hem till Hisingen med trygga cykelbanor.

Mina handflator klarade sig förresten finfint.